Allmänt

Årets Krigsförbandsövning är genomförd.

Gomorron.
Jag och hunden Johnny har haft fyra härliga dygn ute i fält.
Visst - det har varit vått, det har varit kallt, det har varit skitigt och väldigt blåsigt. Ibland har det varit frustrerande, gjort ont, varit tröttsamt och motigt ...
Men mest av allt har det varit fantastiskt roligt, givande och minnesvärt.
 
 
Men vi tar det väl från början ...
 
Förra veckan var det alltså dags. Jag packade ner alla mina gröna attiraljer, och Johnnys lilla stridsväska med mat för 4 dygn ute i fält.
Som kvinna är det särskilt skönt att slippa ta med sig den stora necessären. Alla de där tuberna man tror att man bli  vacker av. I "den gröna världen" är det inte mycket smink och skönhetsprodukter som behövs. På sin höjd används fyra små burkar ... svart, grön och brun färg, och på sin höjd lite försvarets hudsalva, som är bra till det mesta.
 

Inmönstringen var som alltid tidigt i ottan och när det var klart var det bara att bege sig ut i fält.
Inlastade i vår bandvagn gav vi oss så iväg.
Vi gjorde en liten halvhalt vid vårt förråd för att hämta nödvändigt material.
 
 

Så måste man ibland stanna och spänna bandvagnens "band" som den rullar på. Fråga mig inte hur man gör, men jag har förstått att det görs med en lång pinne.
Kissnödiga soldater tar alla chanser till att lätta på trycket och sådana här stopp är ett perfekt tillfälle ....
Här är två sköna grabbar som är redo för vidare transport.
 

Såhär i efterhand kan jag väl avslöja att Ravlunda skjutfält varit vår övningsplats för årets KFÖ.
Förmodligen har kanske de flesta på Österlen hört oss och vårt skjutande i helgen.
En övning med vapen börjar alltid med noggrann inskjutning. Noggrant kontrollerad och planerad.
 

En övning börjar också med att en basplats ordnas, där vi slår upp våra tält och har vårt läger.
Johnny har ju sitt eget lilla tält och sin egen lilla plats. Där sover han på natten i sitt privata lilla krypin.
Just den här övningen skulle komma att bli ganska kall och blöt för honom, men han är en tuff krigare och vaknade varje morgon på lika glatt humör!
 

Den här övningen har varit fokuserad på att öva på den egna befattningen. Dvs varje soldat har tränat på sina specialkunskaper och sina arbetsuppgifter i kompaniet. Sin alldeles egna uppgift i förbandet.
Jag och Johnny har alltså tränat på två saker. Skjutning och hundträning.
Tidigt, tidigt på morgnarna har vi blivit hämtade för att åka ut på pistolskjutbanan.
 

Som hundförare måste man såklart hålla sin hund i god status för sin uppgift.
Därför tränade vi en massa saker. Jag och Johnny tränade tillsammans med alla de andra hundförarna från de andra kompanierna.
Vi gjorde spårupptag och genomsök efter föremål i skogen. Vi gjorde en patrullering med ljudmarkeringar.
 
 
Johnny älskar stillasittande bevakning och är ganska duktig på det.
Han kan genom sina markeringar berätta för mig om det rör sig människor i skogen. Var de är och hur många där finns (om de är på olika ställen dvs)
 

Som hundförare gäller det att ha ett gott samarbete med hunden. Att du kan krypa på marken, skjuta och rulla runt utan att din hund tror att det plötsligt blivit "roliga timmen" och dags för skoj och bus.
Det här fick vi öva på en särskild bana.
 

Vi har fått öva en hel massa pistolskjutning. Att få till rätta handgreppet, sikta och hålla stadigt. Vi har tränat drag, att kunna ladda snabbt och agera snabbt.
Vi har tränat på att skjuta i mörker med vårt mörkerseende utslaget.
Det har varit fantastiskt lärorikt och väldigt, väldigt kul!
 
 
En viktig bit på en hemvärnsövning är såklart maten.
Vilken underbart god mat vi fått. Med militärens egna kok igång, har vi alla förmodligen ätit lite för mycket ...
 

... för plötsligt kom det ut "Viktväktarsallad" åt oss i fält.
Vi skrattade och åt lite till!!
 
 
Våra hundar har alla skött sig så bra på övningen tycker jag.
De har såklart fått lite extra smakbitar, för även de älskar ju mat.
Men med handen på hjärtat får jag väl erkänna att Johnny är den av hundarna som har det absolut sämsta bordskicket och inte heller riktigt kan föra sig vid ett "dukat bord". Han får därför alltid ligga ett långt stycke från vår matplats för att han inte ska skälla halsen av sig i ett sorgligt beklagande.
 
 
Bortskämda med kaffe brukar vi aldrig bli, och i år är jag extra tacksam för de gånger det bjudits på en kopp nykokt stärkande koffein i en skitigt gummimugg. Tack söta hundkollega!
 

Såhär o efterhand minns jag alltid det som var roligt och bra. Det där kalla, regniga och våta vill liksom försvinna ur minnet. Inte heller uppmuntrar det till någon fotografering när regnet står som spön i backen och marken är som en lervälling.
Men några bilder på hur det var kommer här. Mörkt, blött och kallt.
 
 
Efter en hel dag ute i regn och rusk är det gudomligt att krypa in ett tält. Att sätta fyr i kaminen och krypa ner i sin sköna sovsäck är bara så himla skönt. Att kroppen värker och marken är ojämn känns nästan inte.
Och då när jag mitt i natten sitter eldvakt och lyssnar på allas lugna andetag och bara låter tankarna flyga fritt - då är jag lite mer levande och lite mer harmonisk. Det är något alldeles särskilt med den stunden tycker jag.
 
 
Och som alltid blir vi bjudna på lite grillat på lördagskvällen. I år fick vi även njuta av skön, levande musik.
Stämningshöjare som heter duga.
 

Efter en övning är det vård och rengöring som gäller.
Jag och Johnny hjälpte till med rengöring av pansarskotten så gott vi kunde.
 
 
På söndagseftermiddagen var vi åter tillbaka på Revingehed med vår skitiga, blöta packning. Vi var alla glada och nöjd, för vi visste ju att snart var det dags att mönstra ut.
Även om det kändes som om det var höstens kallaste dag så värmde solen vår näsor skönt.
 
 
 
Hemma i Gyllebo väntade en glad mottagningskommitté på oss.
Johnny åt sin kvällsmat och somnade som en lycklig patrullhund, på ett fårskinn framför den varma kaminen.
 
 
Jag vill tacka alla mina kompanikamrater, mina överordnade och mina hundvänner från andra kompanier för fyra fantastiska dygn. ♥
Även om jag just nu sitter med tidernas blåmärke på benen, rivsår i ansiktet. Nagelbanden är trasiga och fingerlederna är så svullna att vigselringen får ligga i en liten ask ett bra tag framöver. Trots att kroppen värker och ryggen surar, ja trots allt det, så är det så värt det, tycker både jag och Johnny!
Tack alla och envar!
 
 
En liten reflektion med anledning av haschtaggen "metoo" ...
 
Med all respekt för de som verkligen blivit kränkta vill jag ändå lägga en kommentar i ämnet.
Jag har i 33 år arbetat med nästan uteslutande män. Jag har jobbat på mansdominerade arbeten och verkligen trivts med det.
Jag kan inte påstå att jag någon gång känner att jag blivit särskilt kränkt. För mig handlar det om hur man tar saker och ting. Jag gillar att kunna "ge och ta" och trivs ypperligt med den, ibland lite hårdare jargongen som finns.
Med dessa ord vill jag bara lyfta alla de killar, grabbar och gubbar jag känner. De är alla verkligt fina, trevliga människor. De är mina vänner och kamrater som jag känner mig trygg tillsammans med och har roligt med.
Att kunna "slänga käft" och skoja är inget jag väljer att känna mig kränkt för. Jag har själv ett val om hur jag ska tolka  en kommentar om mig och min kropp. Kanske är jag korkad, men jag väljer att ta det på skoj, ge tillbaka med samma mynt och vara glad!
Nog om det!
 
Tack åter igen för en bra övning.
Kram Annika och Johnny
 
(vill någon titta tillbaka på inlägget från årets SÖF, så finns de här )
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Färgstark bukett och hundträning i grönt.

Hejsan
Visst är det sådär extra roligt att få en bukett blommor som man absolut inte är beredd på. Att få uppskattning när man minst anar det, det gör hjärtat alldeles varmt och mjukt.
I förra veckan var det precis vad som hände mig.
Helt oväntad dök en kär person upp med en bukett rosor i den mest fantastiska färg man kan tänka sig.
Den var som klippt och skuren på vårt matbord just nu.
 
 
I helgen har jag varit på tjänstehundsträning med Johnny.
Som vanligt var Johnny taggad till tusen och uppspelt som ett litet barn på julafton. Jag tror helt ärligt att det inte finns någon människa i hela världen som älskar sitt jobb så mycket som Johnny gör.
Tänk er själva någon som oavbrutet gör höga jämfotahopp så fort man kliver av bilen och därefter håller på så ända tills det är dags att ta tag i första arbetsuppgiften. Ja, det är liksom Johnny i ett nötskal. Men så är han ju också en glad, arbetsvillig flatcoated retriever.
 

På dagens träningsschema stod såklart patrullering med tonvikt på ljudmarkering, vilket jag tyckte Johnny klarade nästintill helt perfekt. Nu är jag ju lite partisk som domare förstås, men ganska duktig var han allt.
Så hade vi stillasittande bevakning med figuranter på olika ställen i skogen. Jag måste säga att vi har allihopa väldigt duktiga hundar, som hade full koll på alla busar där inne i skogen. Inte lätt att vara fiende här inte.
 

Dagens citat:
 
Hinder och problem är vad
du ser och inbillar dig,
när du förlorar målet
ur sikte.
 
Allt går så mycket lättare om man inte tänker och oroar sig allt för mycket för saker och ting.
Bara jobba framåt, vips är man i mål. För hur svårt kan det vara liksom?
 
Ha en fin dag och kram på er.
Annika
 
 
 
 
 
 
 
 

Första hjälpen och pistolskjutning.

Hej hej 
En tidig morgon förra veckan smög jag upp tyst för att springa min runda. Jag ville hinna dricka mitt älskade kaffe innan dottern Andréa vaknade upp ur sin djupa Törnrosasömn. Det där med hennes morgonhumör kan vara lite si och så, och då tycker jag alltid att det är bäst att låta henne sova och vara för sig själv tills hon kommit i rätt stämning? Oftast kan hon vara så ilsken så man gör klokast i att väcka henne genom att försiktigt peta på henne med en lång pinne.
Det skulle visa sig att hon inte alls sov när jag kom tillbaka från mitt morgonpass. Nej, hon var i färd med en akutinsats i köket. Ett upplivningsförsök på min arbetsbänk där jag tänkt njuta av kaffet.....
 

När jag steg in i köket var det rena intensivvårdsavdelningen där jag hade tänkt sätta mig med mitt hett efterlängtade kaffe.
Det var två björktrastar som av någon oförklarlig anledning försökt att göra ett kollektivt självmord, genom att kallblodigt flyga huvudstupa rakt in i ett av våra fönster.
 

Såklart kunde min veterinärutbildade dotter inte låta bli att försöka rädda livhanken på de två stackars fåglarna. Stetoskopet kom fram i ilfart och alla tänkbara kroppsdelar undersöktes noggrant.
 

Men även om det finns utbildad räddningspersonal på plats, så går inte allt liv att rädda.
De båda björktrastarna somnade stilla in sida vid sida, där på min arbetsbänk.
 
 
Sedan gick livet vidare och vi rensade svampen som en gullig granne kommit med kvällen innan.
Mums för kantareller!!
 

I helgen har jag varit på pistolträning i Revinge.
Eftersom jag är hundförare i hemvärnet så kräver det att man kan hantera och skjuta med sitt vapen och då måste man såklart träna. Vi hundförare är beväpnade med pistol, vilket jag tycker är väldigt skönt. Lätt och smidigt.
 

Jag är långtifrån den vassaste skytten som försvaret har att tillgå, men jag tränar så mycket jag har möjlighet till. Och jag lägger alltid störst vikt på säkerheten. Träffar gör jag också ibland.
Mina proffsiga skjutledare är alltid så gulliga och positiva. De gör träningen rolig hur skjutresultaten än blir.
De kan konsten att lyfta oss och se saker från en fördelaktig vinkel. Att stärka självförtroendet gör oss alla till duktigare soldater.
 
 

Och som alltid när jag kör till Revinge mötte jag de lyckliga kossorna på fälten.
Med största möjliga frihet strövade de lojt fram vid vägkanten. Precis som alla kor skulle haft möjlighet att göra.
 

Dagens citat:
 
Tro inte på allt du hör,
Det finns alltid minst
tre sidor av varje historia.
Din, deras och den sanna.
 
Hoppas ni alla har någon som peppar och ger er ett bra självförtroende. Jag tror att det kan göra att vi alla klarar lite mer än vad vi annars skulle ha gjort. Någon som peppar och ser saker man gör från en bättre vinkel. Det är guld värt, något alla borde ha.
Ha en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg