Allmänt

Mamma Mu

Hejsan
När mina barn var små så lyssnade vi ofta på en saga på radion om en ko och en kråka... Mamma Mu hette den ...
Jag vet inte om mina töser minns den här sagan så väl, men jag minns att jag älskade den.
 
I min familj har vi alltid gillat djur ... kanske är det en kärlek som kommit genom bröstmjölken. Det verkar ju ganska logiskt att kärlek till kor kommer via mjölk på något vis...
 

Att stanna och prata med ett gäng nyfikna kor är så avkopplande och skönt, och det verkar ofta vara ömsesidigt.
Den där kvällen då jag och töserna möttes vid Flishålet träffade vi på ett helt gäng nyfikna kossor som gärna både pratade lite och lät sig förevigas.
 

I sagan om Mamma Mu tycker Kråkan att det är synd om korna att de inte kan gunga... Jag tror egentligen inte att kor bryr sig så värst mycket om ifall de kan gunga eller inte, de tycks mest ta livet med en klackspark och tar allt som det kommer och verkar fullt lyckliga med det.
 

Bra på bild blir hon i alla fall, den fina Mamma Mu ...
 
 
Dagens citat:
 
  1. Vi har alla gjort oförlåtliga saker
  2. Vi har alla haft en önskan om att slå hål i en vägg.
  3. Vi har alla fått någon annan att gråta.
  4. Vi har alla svikit någon.
  5. Vi har alla haft ett krossat hjärta.
  6. Vi har alla ljugit någon gång.
  7. Vi har alla haft känslan av att kasta bort våra liv.
  8. Vi har alla legat vakna med tusen tankar i huvudet.
  9. Vi är alla människor och vi strävar alla efter en bättre morgondag. Att bli en bättre version av oss själv.
 
Jag undrar om det stämmer på kor också...?
 
Ha en fin dag och njut av dagen.
En stor kram, Annika
 
 

Nötkråkan och katten Gustav

Hejsan.
Den allra första vintern som jag bodde här i Gyllebo så hade vi ett väldigt rikt djurliv.
Då var de flesta av fastigheterna runt omkring ännu obebyggda och vi hade både rådjur och älg som höll till på tomten och området runt omkring.
Fåglar av alla de slag fanns det gott om, och såklart matade jag dem för glatta livet. Fågelmatskontot var högt på den tiden... också.
Särskilt bra minns jag den skräniga nötkråkan som höll sig vid fågelbordet den där första vintern. Den struttade spänt omkring på marken under ett väldigt oväsen och såg ut att äga precis hela världen. Han kraxade och jagade bort de flesta mindre fåglar så gott han kunde.
 
 
Den där första vintern fick vi även vår första katt. Katten Gustav.
Vid den tiden hade jag ingen bra kamera och de bilder jag tog, framkallades på gammaldagsvis. Tyvärr finns inte ett endaste foto av vår fina Gustavkatt som liten kattunge.
Men en massa bilder på honom som stor katthane har jag hittat...
 
 
Snällare katt än Gustav tror jag nog inte har funnits på denna jord. Man kunde göra vad man ville med honom. Han fann sig i allt och såg bara ut att älska allt och alla.
 
 
 
Den första gången som vi skulle släppa ut vår lilla "Gustavkattunge" så minns jag att jag oroade mig en smula för att katten händelsevis skulle kunna ge sig på den tämligen orädde nötkråkan.
 
-aunä, sa Stefan snusförnuftigt, di klarar han allri å, han e rent fårr liden ti di.
 
Vi hade inte mer än hunnit släppa ut kattskrället förän jag såg i ögonvrån hur den stora nötkråkan sprattlande satt i den lilla kattmunnen och snabbt släpades med in under vår stora snöklädda utegran.
 
-hjälp, skrek jag, medan Stefan slängde sig ut, barfota i den djupa snön.
 
Med ett fast grepp fick han tag i nackskinnet på katten Gustav som överrumplad släppte den kraxande nötkråkan. Katten sprang förskräck in genom dörren igen medan kråkan med ett hest skrik genast tog till flykten.
Sedan den dagen har jag inte sett till någon mer nötkråka i vår del av sommarbyn.
 
 
 
Åren gick och Gustav blev förlåten för den där kråkepisoden. Han fick leva i många år som en älskad familjekatt.
När Gustav fick njursvikt och tiden var inne så var det min dotter som hjälpte till att sätta injektionen i hans hjärta.  Han fick somna in och slippa lida.
Nu finns katten Gustav bara som ett kärt minne i våra hjärtan och någon nötkråka har aldrig vågat visa sig här hos oss igen ....
 

Nej, någon nötkråka har inte varit på besök på över 16 år .... inte förrän för några veckor sedan.
Plötsligt hörde jag det där speciella hesa kraxandet. Och tänk, där var han igen!!
På vår grindstolpe satt den en morgon och blängde på mig och hundarna när vi kom hem från vår skogsrunda. Så glad jag blev, för det är allt något speciellt med detta fjäderfä tycker jag.
Välkommen tillbaka nötkråkan.
En av mina absoluta favoritfåglar!!
 
 
Dagens citat:
 
Att gå omkring och oroa sig för saker
i livet hindrar oss inte från att dö,
det hindrar oss från att leva.
 
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika
 
 

Rofyllda kvällar.

Hejsan.
Det finns inget vackrare än kvällarna i september månad.
Jag tycker att det känns som om luften är lite renare och lite mer syresatt då. Det infinner sig ett lugn i själen. 
 
Här hemma i Gyllebo älskar jag att ströva bort till vår kohage och njuta av kornas lugna tuggande. Det är något med ljudet av betande kor som har en sådan vilsam effekt på mitt sinne. Jag bara älskar kossor!
 
 
Här i "min" kohage i Gyllebo har kossorna det superbra.
Nu är jag ju inte direkt lagfaren ägare till den här kohagen och inte till korna heller för den delen. 
Men när jag sitter här ensam på kvällen och blickar ut över ängen och de betande djuren, då känns det som om jag äger hela världen. Eller kanske är det som om jag inte äger någonting ... det spelar ingen roll, det är lite som en frihetskänsla bara.
 
 
Kor är så himla roliga tycker jag. De är så nyfikna av sig. Alltid är det någon som är lite modigare och vågar komma fram en bit för att hälsa.
 

Efter en bra stund när jag vände hemåt igen fick jag syn på en annan filur. Ett blomätande rådjur i grannens trädgård.
Jag misstänker att den parveln inte blir särskilt populär nästa gång grannarna dyker upp här hemma.
 
 
Dagens citat:
 
Du vet att det är länge sen
du har haft svenska i skolan
när presens, preteritum och
perfektum låter som troll-
formler från Harry Potter.
 
Njut av en ny dag.
Kram Annika
 
 
Visa fler inlägg