Allmänt

En fripassagerare på ryggen.

Hejsan
Ni vet ju redan att jag älskar att vandra med mina hundar. Varje morgon blir det antingen en lite större runda runt sjön eller en lite mindre tur ner i skogen. Men det blir nästan alltid en runda - varendaste dag.
Så är det för de flesta hundägarna, oavsett väder så måste man ju ge sig ut.
 
 

Min hundar älskar de här rutinerna. Dröjer det för länge på morgonen innan vi kommer iväg ut i skogen, så terroriserar de mig alla tre. De små hundarna biter mig i hälsenorna och den stora Johnnyhunden psykar nästan ihjäl mig.
Och visst är det ljuvligt när vi väl kommer ut i skogen.
 
 
Alla mina hundar älskar de här promenaderna, men lilla svart Molly är lite speciell. Hon har fått för sig att hon ska bli buren sista biten hem. Det kvittar om vi går en lång vandring, eller bara en kort sväng ner i skogen. Så fort hon märker att vi är på väg hem så ska hon bli buren och kan inte längre gå på sina egna ben.
Det gick så långt att jag fick skaffa en särskild ryggsäck att ha henne i. Även om hon bara väger några kilo, så var det ganska jobbigt att konka på henne i längden.
Nu åker hon med glädje där i sin ryggsäck när hon känner på sig att vi kommit halvvägs på vår tur.
Lilla tokiga Molly.
 

Johnny och Lykke kan nästan gå hur långt som helst.
Egentligen skulle Johnny vilja stanna en stund vid badplatsen och ta sig ett dopp. Inte något sådant där vanligt halvgalet retrieverplask som är typiskt för hans ras. Nej, Johnny tar sig mer små nätta kärringdopp i kanten, då han bara sänker sig sakta ner i vattnet.
Men nu är det hundförbud vid bryggorna, så vi får vackert trippa förbi utan att  så mycket som blöta tassarna där.
 

 
Fast en gång fick jag göra ett undantag vad det gäller det där badförbudet. Den gången märkte jag att Johnny blev slö och konstig av det kvava klimat och den åskluft som rådde. Precis när vi passerade badplatsen var han väldigt påverkad av värmen, och jag beslöt att låta honom svalka av sig för att överhuvudtaget orka gå hem. Vid badplatsen var inte en enda människa den tidiga morgonen, inte mer än en kvinna som tittade till så allt var i sin ordning borta vid bryggorna. Hon var långt ifrån oss så jag tänkte att henne skulle jag i alla fall inte störa ... men jag hade fel... kvinnan i fråga skrek och gastade under tiden som hon kom rusande mot mig. Hon var röd i ansiktet som en tomat och röt att jag borde respektera reglerna.
Den gången bad jag bara om ursäkt och släpade Johnny med mig därifrån. Under tiden fortsatte hon att skälla och gapa långt efter mig.
Det finns tillfällen då nöden inte har någon lag, det här var ett sådant tillfälle, och det borde jag ha upplyst henne om. Att inte göra vad jag kunde för min hund när han blev dålig hade varit ett betydligt värre brott än att beträda en folktom badplats med honom.
Särskilt principfast var hon inte heller den ilskna kvinnan, för på kvällen då det vankades Allsång vid sjön, då såg hon plötsligt mellan fingrarna på alla små knähundar som plötsligt tilläts att vistas där....
 
 
 

Jag älskar när jag kan locka med mig min dotter Emmy på rundan, som jag lyckats med här.
Det är också hon som knäppt de foton där jag är med. Härligt att ha lite sällskap. Det tycker både jag och hundarna.
 

Väl hemma igen så var lilla hunden Molly pigg som en mört. Fast det är ju egentligen inte så konstigt för hon har ju suttit på min rygg och vilat sig i form.
 

Dagens citat:
 
Livet är så härligt att leva,
bara man har tillräckligt svag
karaktär för att njuta av det.
 
Ha det gott och kram på er.
Annika
 
 

Dum eller duktig!

Hej
Kanske har ni märkt det?
Kanske har ni lagt märke till att det var ett tag sedan jag vandrade runt hela sjön med mina hundar. Den där ljuvliga promenaden på nästan exakt 6 kilometer.
Det beror på att jag har varit duktig... eller kanske egentligen bara dum...
 

Jag har sedan jag fick mitt hemska diskbråck i februari ätit en massa ganska starka piller för att överhuvudtaget kunnat existera. Men som den duktiga flicka jag nu en gång blivit uppfostrad till, så beslöt jag mig för att dra ner rejält på den där starka medicinen, och har nästan slutat med den. Man måste ju bita ihop lite också ...
Man tar inte tabletter om det inte är absolut nödvändigt.
 

Jag hade ju inte längre särskilt ont, och då var det ju helt onödigt att ta starka piller tyckte jag.
 
-kanske har jag inbillat mig alltihopa tänkte jag lite skamset, och la undan alla tabletterna.
 
Sakta men säkert kröp det onda tillbaka igen. Fast jag själv hade sett det, svart på vitt, det där dumma diskbråcket, det som doktorn sa att vi fick vara glada ifall det ville läka av sig själv.
Att jag var smärtfri berodde helt enkelt bara på de där tabletterna insåg jag.
 
 
Jag har något inbyggt i mig, som gör att jag alltid ska vara så himla duktig.
Det är mest att jag ska vara duktig inför mig själv, men egentligen är det så urbota dumt. Jag ska bita ihop och kämpa tycker jag själv ... men för vem?
Säkert är det några av er därute som känner igen er... eller så är det bara jag...
Men jag ska sluta med att vara duktig. Jag ska åtminstone ifrågasätta om jag måste vara det i alla situationer.
 

Nu plockar jag fram min piller igen, för uppenbarligen gjorde de nytta och uppenbarligen var det ingen synvilla på röntgenplåtarna.
Jag behöver inte heller vara någon superhjälte som krigar mot mina smärtor. Där är ingen som dunkar mig i ryggen och jag får nog inga guldstjärnor av någon.
 
 
Dum eller duktigt? Kämpar ni också för att vara duktiga i olika situationer...
Men hur är man när man är duktig?
"Duktig", jag hatar ju egentligen det där ordet.
Duktig är man när man tar hand om sig själv.
 

Dagens citat:
 
Kärlek är som schack
ett feldrag
och du är matt.
 
Jag gjorde nog det där feldraget och blev matt, och det är jag så glad över. Min älskade Stefan påminner mig ofta om att jag och mitt liv inte behöver ha sådana här duktighetsidéer.
Såklart måste man ha delmål och saker som man strävar efter, annars kommer man inte dit man vill. Men att vara duktig bara för sakens skull, det är ju fruktansvärt idiotiskt.
 
Lite röriga tankar kanske ... men så fick det bli idag.
Kram från mig och må väl.
Annika
 
 
 
 
 

En smak av sommar.

Finns det något som smakar mer sommar än flädersaft?
För mig är det den i särklass godaste drycken som finns att släcka törsten med en varm sommardag.
 
 
En dag blev vi så himla sugna på det, så det var bara för oss att cykla iväg för att plocka fläder.
 
-välj nu inte den giftiga sorten, var det någon som påpekade.
 
Det hade jag aldrig tänkt på förut... Google fick rädda min okunskap... för inte hade jag en aning om vad som skilde ätlig mot den giftiga sorten. Jag visste ju knappt att vissa sorter var giftiga.
Det visade sig att den vanligaste häromkring, är den ätliga.
Blomställningen ska vara platt upptill, så man ska kunna ställa blommorna upp och ner på ett bord utan att de då trillar omkull.
 

Utrustade med lång sax, korg att plocka i och en krycka för Stefan att luta sig mot så fick vi ganska fort ihop till en första sats flädersaft.
 

Inspirerad av min moster och min kusin blev det en flädersaft med jordgubbar i. För att maxa sommarsmaken liksom .
Tre liter jordgubbar gick det åt. Två liter till saften och en liter till att stoppa i munnen, under tiden som jag rensade fläder, skivade citroner och snoppade gubbar.
 
 
 
Sedan ska den där röran stå där och gona till sig i fem dygn.
Fast jag kan lova, nu är jag där och gluttar under folien allt som oftast och doften som sprider sig är ljuvlig!
 
 

Vilken är er bästa sommarsmak?
 
Kvällens citat:
 
Vi är som fjärilar
som flaxar omkring för en dag
och tror att det är för evigt.
 
Njut av livet så mycket det går.
Stöd er på en krycka om det behövs, men njut av de liv som ni har just nu!
Med ett glas flädersaft, som smakar som en dryck direkt från himmelriket, så är livet så gott att leva.
Kram Annika
 
 
 
Visa fler inlägg