Allmänt

Alla goda ting är tre.

Hejsan.
Triss i söta hundar plus en ljuvlig dotter...
det är minsann goda ting för mig det!
 
 

Ja när Amanda kikar hit till oss så har hon ofta sin egen lilla pomeranian med sig, och då blir det triss i söta små hundar här i Gyllebo.
De där tre små hundarna är så gulliga när de far runt här på golvet som dansande bomullstussar.
 

Såklart måste de förevigas lite då och då alla tre.
Vana små modeller som de blivit med åren.
En riktig triss i damer - triss i hunddamer.
 
 
Att äta kålpudding i dagarna tre, ja det kan också vara gott. Gott för både magen och plånboken.
Jag älskar den svenska husmanskosten och när man har bråttom mitt i veckan så är det guld värt att ha färdiglagad mat i kylen. Närproducerat och bra på alla vis.
 

Jajamensan, alla goda ting är tre, och för mig har siffran tre alltid varit lite speciell! Oavsett om det handlar om tre gulliga små hundar, eller om att äta kålpudding i dagarna tre. Siffran tre skapar ständigt och jämt spänning i vardagen...
 
Dagens citat:
 
Det bästa sättet att njuta av
livet är att sluta jämföra det med
andras.
 
Ha en fin dag och njut av den på precis det sätt som passar dig.
Kram Annika
 
 

Nötkråkan och katten Gustav

Hejsan.
Den allra första vintern som jag bodde här i Gyllebo så hade vi ett väldigt rikt djurliv.
Då var de flesta av fastigheterna runt omkring ännu obebyggda och vi hade både rådjur och älg som höll till på tomten och området runt omkring.
Fåglar av alla de slag fanns det gott om, och såklart matade jag dem för glatta livet. Fågelmatskontot var högt på den tiden... också.
Särskilt bra minns jag den skräniga nötkråkan som höll sig vid fågelbordet den där första vintern. Den struttade spänt omkring på marken under ett väldigt oväsen och såg ut att äga precis hela världen. Han kraxade och jagade bort de flesta mindre fåglar så gott han kunde.
 
 
Den där första vintern fick vi även vår första katt. Katten Gustav.
Vid den tiden hade jag ingen bra kamera och de bilder jag tog, framkallades på gammaldagsvis. Tyvärr finns inte ett endaste foto av vår fina Gustavkatt som liten kattunge.
Men en massa bilder på honom som stor katthane har jag hittat...
 
 
Snällare katt än Gustav tror jag nog inte har funnits på denna jord. Man kunde göra vad man ville med honom. Han fann sig i allt och såg bara ut att älska allt och alla.
 
 
 
Den första gången som vi skulle släppa ut vår lilla "Gustavkattunge" så minns jag att jag oroade mig en smula för att katten händelsevis skulle kunna ge sig på den tämligen orädde nötkråkan.
 
-aunä, sa Stefan snusförnuftigt, di klarar han allri å, han e rent fårr liden ti di.
 
Vi hade inte mer än hunnit släppa ut kattskrället förän jag såg i ögonvrån hur den stora nötkråkan sprattlande satt i den lilla kattmunnen och snabbt släpades med in under vår stora snöklädda utegran.
 
-hjälp, skrek jag, medan Stefan slängde sig ut, barfota i den djupa snön.
 
Med ett fast grepp fick han tag i nackskinnet på katten Gustav som överrumplad släppte den kraxande nötkråkan. Katten sprang förskräck in genom dörren igen medan kråkan med ett hest skrik genast tog till flykten.
Sedan den dagen har jag inte sett till någon mer nötkråka i vår del av sommarbyn.
 
 
 
Åren gick och Gustav blev förlåten för den där kråkepisoden. Han fick leva i många år som en älskad familjekatt.
När Gustav fick njursvikt och tiden var inne så var det min dotter som hjälpte till att sätta injektionen i hans hjärta.  Han fick somna in och slippa lida.
Nu finns katten Gustav bara som ett kärt minne i våra hjärtan och någon nötkråka har aldrig vågat visa sig här hos oss igen ....
 

Nej, någon nötkråka har inte varit på besök på över 16 år .... inte förrän för några veckor sedan.
Plötsligt hörde jag det där speciella hesa kraxandet. Och tänk, där var han igen!!
På vår grindstolpe satt den en morgon och blängde på mig och hundarna när vi kom hem från vår skogsrunda. Så glad jag blev, för det är allt något speciellt med detta fjäderfä tycker jag.
Välkommen tillbaka nötkråkan.
En av mina absoluta favoritfåglar!!
 
 
Dagens citat:
 
Att gå omkring och oroa sig för saker
i livet hindrar oss inte från att dö,
det hindrar oss från att leva.
 
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika
 
 

Att åldras och bli gubbe.


Hejsan och gomorron.
 
En del har den underbara möjligheten i livet, att få åldras och bli gubbe.
Nej, jag syftar då egentligen inte på min käre make Stefan, även om han såklart också åldrats en smula sedan jag hittade honom i ett byggvaruhus runt millenniumskiftet.
Den jag menar och syftar på här, är min käre hund. Min store, underbara flatte Johnny.
 

Som de flesta hundar har han varit extra trött och slö den här sommaren. Det har väl egentligen inte varit särskilt konstigt med tanke på den långa heta sommar vi haft.
Johnny har dessutom haft ont i ena benet och stundom hoppat runt här på bara tre ben.
Ålderdom och artros tänkte jag och beställde medikamenter på nätet.
 
Jag höll Johnny i vila och gav honom ett dyrt dundermedel från Nya Zealand som görs på grönläppad mussla.
 

Om det är den grönläppade musslan som gjort verkan, eller det är en form av hundalzheimers som nu kommer smygande, det vågar jag inte med säkerhet säga... Men någonting har hänt. Johnny är pigg som en treåring igen. Och med en flatcoated retrievers mått mätt, så vill det inte säga lite.
Han har blivit som "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann". Plötsligt, efter drygt nio år har Johnny börjat rymma från tomten. Första gången trodde jag det var en slump ... att en grind av misstag stått öppen eller så ...
Andra gången jag hämtade honom hos snälla människor i Gyllebo insåg jag att han själv tagit sönder nätet och rymt.Hans nos var blodig av allt knuffande på vårt stabila stängsel. Johnny var helt obekymrad om sin blodiga näsa och såg alltigenom lycklig ut.
 
 
På facebook bedyrade jag mina grannar att det här aldrig någonsin skulle hända igen. Heligt och dyrt försäkrade jag att det var sista gången de fått påhälsning av vår förrymde hund ...
Orden jag skrev på nätet hade inte mer än skickats iväg ut i cyberrymden förrän Johnny försvann som en avlöning igen.
 
Alla som har haft en hund på rymmen vet hur hemskt och otäckt det är. Man är inte bara orolig för vad den fyrbente vännen ska ställa till med för andra människor, såklart oroar man sig för sin älskade hund också.
 
Nu har vi återigen rymningssäkrat vår tomt. Men av den blodiga hundnosen att döma så har Johnny gjort några tappra försök igen när ingen ser...
 
 
Med en pigg hund och ett diskbråck som sakteliga börjar läkas ser jag fram emot en härlig löparhöst med min gamle vän igen.
Jag och Johnny har sprungit många mil, sida vid sida och kanske får vi möjligheten att lufsa på ännu en höst.
 
 
Fundersamt glor jag på burken med den grönläppade musslan och på den köttgryta jag precis håller på att tillaga åt min käre make....
Så kikar jag på Stefan där han ligger på rygg borta i soffan med sin stora gipsade fot i högläge ...
Skulle man våga testa på honom också ....???
 
Men så minns jag tiden då vi träffades .... nej, det orkar jag nog inte med just nu ...
 
 
 

Dagens citat:
 
Det enda sättet att leva länge är att åldras.
 
Ja man ska vara glad och tacksam för att man får åldras, det finns så många som inte får den möjligheten.
Och skulle ni se att Stefan följer med på våra löparrundor till våren när gipset tagits bort, ja då vet ni vad jag smugit ner i hans morgonkaffe.
 
Ha det fint och kram
Annika
 
 
 
Visa fler inlägg