Allmänt

Klädd i grönt igen.


Hejsan.
Äntligen!!!
Äntligen kände jag mig redo att hoppa i uniformen igen och ge mig iväg på tjänstehundsträningen.
Och ni kan ju gissa hur glad hunden Johnny var den där morgonen.
 
Och vi fick en toppendag - som alltid.
Vi samlades ute på ett fält på Revinge. En ensam sko ... ko menar jag såklart .... strövade runt och gjorde förvillande kospår  på vår tilldelade spårmark den här dagen.
 
 
Den här gården har säkerligen fått utstå ett antal krig i sina dagar. En gård som tagits i besittning, som bevakats och som förmodligen varit med om det mesta vad det gäller försvarsövningar.
Här samlades vi, en massa hundar och hundförare den tidiga söndagsmorgonen.
 

Morgonen bjöd på ett ljummet sommarregn, men ganska snart klarnade det upp och solen sken över oss resten av dagen.
I våra bilar väntade hundarna tålmodigt på sina uppgifter.
 
 
Morgondagens generation
Under tiden som dagens uppdrag delades ut så stiftade vi bekantskap med nästa generation patrullhundar.
Alltså, man dog ju nästan "sötdöden" när de här båda juvelerna tultade ur sina bilar.
I ärlighetens namn ska jag nog berätta att den ena inte alls kommer att blir en försvarsmaktshund utan en jakthund. Men grönt som grönt, och det viktiga är att små hundar skaffar sig ett jobb!
 
 
På militärövningar så tränar vi ofta på att kunna försvara oss och vårt land i händelse av ett krig.
Förmiddagens krig utkämpades till stor del mot mygg och flugor.
Herrejisses vad vi fick kämpa. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin varit med om värre motstånd.
 

Men ute på fältet blåste våra motståndare all världens väg och vi fick en fantastisk dag.
Ett stort tack till våra alltid så engagerade hundbefäl och tack alla gröna vänner för en toppendag.
 

På kvällen väntade middagen färdiggrillad och klar.
Trött, skitig och såå nöjd sjönk, jag ner sidan om Emmy för att visa bilderna på de sjukt många flugorna.
Småhundarna slogs om min uppmärksamhet medan Johnny la sig i skuggan och såg nöjd och smått kaxig ut.
 

Dagens citat:
 
Krig uppstår ur två små ord.
Ditt och mitt.
 
Ha en fin dag och kram på er
Menige Annika
 
 

En fripassagerare på ryggen.

Hejsan
Ni vet ju redan att jag älskar att vandra med mina hundar. Varje morgon blir det antingen en lite större runda runt sjön eller en lite mindre tur ner i skogen. Men det blir nästan alltid en runda - varendaste dag.
Så är det för de flesta hundägarna, oavsett väder så måste man ju ge sig ut.
 
 

Min hundar älskar de här rutinerna. Dröjer det för länge på morgonen innan vi kommer iväg ut i skogen, så terroriserar de mig alla tre. De små hundarna biter mig i hälsenorna och den stora Johnnyhunden psykar nästan ihjäl mig.
Och visst är det ljuvligt när vi väl kommer ut i skogen.
 
 
Alla mina hundar älskar de här promenaderna, men lilla svart Molly är lite speciell. Hon har fått för sig att hon ska bli buren sista biten hem. Det kvittar om vi går en lång vandring, eller bara en kort sväng ner i skogen. Så fort hon märker att vi är på väg hem så ska hon bli buren och kan inte längre gå på sina egna ben.
Det gick så långt att jag fick skaffa en särskild ryggsäck att ha henne i. Även om hon bara väger några kilo, så var det ganska jobbigt att konka på henne i längden.
Nu åker hon med glädje där i sin ryggsäck när hon känner på sig att vi kommit halvvägs på vår tur.
Lilla tokiga Molly.
 

Johnny och Lykke kan nästan gå hur långt som helst.
Egentligen skulle Johnny vilja stanna en stund vid badplatsen och ta sig ett dopp. Inte något sådant där vanligt halvgalet retrieverplask som är typiskt för hans ras. Nej, Johnny tar sig mer små nätta kärringdopp i kanten, då han bara sänker sig sakta ner i vattnet.
Men nu är det hundförbud vid bryggorna, så vi får vackert trippa förbi utan att  så mycket som blöta tassarna där.
 

 
Fast en gång fick jag göra ett undantag vad det gäller det där badförbudet. Den gången märkte jag att Johnny blev slö och konstig av det kvava klimat och den åskluft som rådde. Precis när vi passerade badplatsen var han väldigt påverkad av värmen, och jag beslöt att låta honom svalka av sig för att överhuvudtaget orka gå hem. Vid badplatsen var inte en enda människa den tidiga morgonen, inte mer än en kvinna som tittade till så allt var i sin ordning borta vid bryggorna. Hon var långt ifrån oss så jag tänkte att henne skulle jag i alla fall inte störa ... men jag hade fel... kvinnan i fråga skrek och gastade under tiden som hon kom rusande mot mig. Hon var röd i ansiktet som en tomat och röt att jag borde respektera reglerna.
Den gången bad jag bara om ursäkt och släpade Johnny med mig därifrån. Under tiden fortsatte hon att skälla och gapa långt efter mig.
Det finns tillfällen då nöden inte har någon lag, det här var ett sådant tillfälle, och det borde jag ha upplyst henne om. Att inte göra vad jag kunde för min hund när han blev dålig hade varit ett betydligt värre brott än att beträda en folktom badplats med honom.
Särskilt principfast var hon inte heller den ilskna kvinnan, för på kvällen då det vankades Allsång vid sjön, då såg hon plötsligt mellan fingrarna på alla små knähundar som plötsligt tilläts att vistas där....
 
 
 

Jag älskar när jag kan locka med mig min dotter Emmy på rundan, som jag lyckats med här.
Det är också hon som knäppt de foton där jag är med. Härligt att ha lite sällskap. Det tycker både jag och hundarna.
 

Väl hemma igen så var lilla hunden Molly pigg som en mört. Fast det är ju egentligen inte så konstigt för hon har ju suttit på min rygg och vilat sig i form.
 

Dagens citat:
 
Livet är så härligt att leva,
bara man har tillräckligt svag
karaktär för att njuta av det.
 
Ha det gott och kram på er.
Annika
 
 

Åksjuka och Stenshuvud.

Hejsan
I förra veckan bestämde jag mig äntligen för att prova den nya åksjukepillan på min lilla hund Lykke.
De förre pillren gjorde ju ingen nytta och av min dotter (som är djurläkare) hade jag fått ytterligare en liten rosa tablett att prova tillsammans med de första pillren.
Min lilla hund hatar, som många av er redan vet, att åka bil. Efter bara några få minuter blir hon illamående, dreglar och kräks till sist.
 
Nu var det dags att testa den nya medicinen. 
Jag lockade i Lykke de båda tabletterna tillsammans med lite exklusiv skinka. Så väntade jag någon timme innan vi hoppfullt satte oss i bilen.
Till havet skulle vår färd gå ...
 
 

Min plan var att köra till Haväng och till Ravlunda Skjutfält.
Men vi hann bara ner till Rörum förrän Lykkes ögon blev simmiga och dreglet forsade från hennes små mungipor.
Förbaskat också tänkte jag uppgivet.
Det var bara att svänga ner till Stenshuvud istället.
 

Inte för att där är något fel på Stenshuvud, inte alls. Där är slående vackert.
Det var bara det att jag var så besviken och ledsen över att inte kunna åka iväg med min lilla Lykke, utan att hon skulle behöva bli så sjuk...
 
Jaja ... där var helt enkelt inget att göra åt saken. Jag fick acceptera och istället passa på att njuta av dagen och av platsen när vi nu kommit hit.
 
Alltså Stenshuvud hörrni ...
 
 
Stenshuvuds nationalpark är så underbart vacker.
Man kan välja att strosa upp på bergets topp. Det är en hissnande upplevelse.
Jag valde att vandra ner till havet den här morgonen istället.
I den svalkande skuggan från träden löper en gång ner till stranden, till den gamla ålaboden som kallas för Krivareboden.
På vägen ner mot havet finns en underbart vacker äng, med allehanda örter och vilda blommor. Den var översållad med vilda orkidéer. En massa "nycklar" av alla de slag.
Så otroligt vackert.
 
 

Bakom oss gick ett par med en "sjungande" dobermann. Det var bra, för ganska snabbt glömde lilla Lykke bort att hon mått illa och blev fullt upptagen av allt annat spännande som fanns att se, höra och lukta.
 

Havet var så himla fint och såg ut att vara på extra glatt, glittrigt humör den här morgonen.
Jag strosade runt där nere en god stund och njöt av de salta vindarna och den varma sanden mot mina fötter.
Jag älskar verkligen mitt Österlen!!
 

När jag fått nog av frisk havsluft vandrade jag och hundarna genom ett hav av utblommade backsippor, tillbaka uppför backen igen.
Jag knäppte några sista bilder av den vackra vyn och de sköna blommorna.
 
 
En kort stund satt jag på bänken vid den vackra blomsterängen. Kanske för att förhala den jobbiga bilfärden ytterligare en stund. Men mest var det nog för att suga i mig så mycket av det vackra som det bara var möjligt.
 
En smula besviken över att jag måste acceptera att det nog alltid kommer att bli jobbigt att ta hunden Lykke med på utfärder ...
 

Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett att hoppet liksom inte riktigt är ute ännu....
Än finns det chans att Lykke ska kunna åka bil utan att bli dålig.
 
För nästa morgon hittade jag den på mattan i köket .... den lilla rosa åksjukepillan ...
 
-forgrömmade hong ... ho mutte ha hatt den onge tungan och sputtad ud den når du vende ryggen ti, ja ho e redet ingmari...
 
Han hade nog helt rätt, min gode make. Lykke har helt enkelt bara ätit den goda skinkan och i smyg spottat ut den räliga tabletten. Hon är slug, den lilla hunden.
Så än finns det hopp!!
 
 
Dagens citat:
 
Var envis
gällande dina mål,
men flexibel gällande
hur du ska nå dem.
 
Ha en fin dag.
Vill någon följa mig på instagram så heter jag gylleboannika även där. Och det händer att det kommer lite knasig filmer också ... där på instastory. Ni hittar länkar både till instagram och facebook här ovanför under menyn med de tre vågrätt strecken till vänster.
Välkomna.
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg