Allmänt

64.860 kronor

Hejsan.
Hur har ni det? Har ni semester och ledigt nu?
Jag har full rulle med mina papper här på kontoret. Det är en hel del som jag måste ta igen, sånt som jag lagt till sidan när Stefan varit sjuk.
Men det är ok. Jag har ju så fritt och bra och jag styr själv min tid, även om det också kräver en hel del självdisciplin såklart.
En sak jag alltid prioriterar är som ni vet min morgonrunda.
 
 

Så måste jag ju berätta för alla som kanske inte redan fått reda på det ...
Resultatet på insamlingen som gjordes till förmån för ALS forskningen och lilla Simrishamn.
 
En fantastisk summa på hela ...

64. 860:00 kronor.

Så fantastiskt!!  För bara lilla Simrishamn.
Och jag vet att efter det att summan offentliggjorts har det trillat in ytterligare hundralappar till Ulla-Carins Lindquists stiftelse.
Tack till alla som bidraget.
Om insamlingen kan man läsa här
 
 
Samtidigt som mina tankar var hos min älskade kusin hela den här insamlingen, så gick mina tankar även till en annan underbar person. En känd Simrishamnsprofil för många av oss och jag kan inte låta bli att nämna honom nu. Jan-Olof Gustavsson. Han avled tragiskt i just ALS.
Jag glömmer honom aldrig!! Hans aldrig sinande leende,  hans vänlighet, hans skratt och hans stora kärlek för får ... Jag minns hans stora hjärta då han lånade en stor bagge av mig för att betäcka sina tackor med. Baggen Svartenbrandt som vi hade då jag bodde i Gårdlösa. Eftersom Jan-Olof var en av världens största djurvänner, så tyckte han synd om baggen. Svartenbrand hade ju inte tid att äta för alla damer han skulle uppvakta. Utan minsta tvekan fick han komma in i Jan-Olofs kök över natten. Underbara Jan-Olof ♥
 
 

Det är så ljuvligt med sommarkvällar. Jag njuter av att stilla strosa i min trädgård och njuta, iaktta och fotografera.
Vid den här tiden är det fullt av spindelnät överallt. Jag älskar att studera dem och fascineras över naturens finurliga skapelser.
Någon spindelfobi är jag inte född med. Den varan la min lillasyster beslag på istället. Hon blir stel av skräck bara hon ser ett fotografi på ett litet djur med åtta ben och tvådelad kropp.
 
 
Rosa blommor är jag svag för. Just nu blommar några i min lilla täppa.
 

Dagens tänkvärda ord:
 
Behandla dig själv
som om du vore din
bäste vän.
För då kommer din bäste
vän få det bästa av dig.
 
Ja, idag ska jag bjuda mig själv på lite extra gott och vara lite mer artig och tillmötesgående mot mig själv. Rent av fjäska lite för mig själv. Kanske ska jag överraska mig med något som jag inte alls är beredd på ... för det är ju de oväntade blommorna man blir mest glad för. Jag tror jag kommer bli överförtjust.
Ha en skön fredag.
Kram Annika
 
 
 
 
 

Mamma är lik sin mamma ...

Hejsan.
Det stämmer kanske inte riktigt alltid, det där med att mamma är lik sin mamma...
I helgen när vi var i Simrishamn så hittade min systerson den här lilla förtjusande ankungen. Inte ett dugg lik sin mamma tycker jag. Så underbart söt... ja mamman var såklart också söt ... fast hon var en anka ... 
En stund satt vi där och betraktade dem innan vi tyst smög därifrån.
 

Min egen mamma Ingrid, var väldigt förtjust i att handarbeta. Alltid satt hon med något nytt alster i händerna. Ibland var det ett överkast hon virkade, eller något plagg som stickades till barnbarnen. Någon annan gång satt hon sammanbiten vid sin vävstol.
 

Lite lik henne har jag nog varit genom åren. För även jag har både stickat, virkat och broderat.
Även om det var ett tag sedan jag gav mig tid till det nu, så händer det att jag kopplar av med att tillverka en mormorsruta eller två.
Så kanske, kanske är mamma lik sin mamma ändå ....
 
 
Så är det då den sista generationen som det inte stämmer riktigt på tänkte jag ...
Fast bannemej om min dotter inte har lite handarbetstalanger ändå....
En dag kom det en bild på hennes senaste broderi!
Jajamensan, mamma ÄR lik sin mamma.
 
(för information, hunden på bilden mår bra och repar sig för varje dag, trots brodyren på hjässan) 
 
Det här med hundar....
Jag är inte speciellt förtjust i att sätta kläder på små hundar och förmänskliga dem likt små barnungar.
Jag har alltid hävdat att de ska behandlas väl, men därmed inte kläs ut till små bebisar. Skyddande täcke och regnskydd är en sak, men kläder för att få dem att se söta ut är larvigt tycker jag.
En trend jag sett är att ha bärselar till sina små dvärghundar. Rena tramset har jag hävdat. De har ben att gå med och ska nosa och pinka precis som de är födda att göra.
Nu står jag själv här med en liten hund som totalvägrar att gå mer än halva varvet runt sjön. Det kvittar hur jag lockar och pockar, Molly vill bli buren sista biten.
Jag har kapitulerat. Nu har jag helt enkelt fått investera i en sådan där hundryggsäck som jag tidigare varit total motståndare mot.
 

Boktips
 
Jag har nyss lyssnat klart på boken "Arthur, gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem". Det är historien som de flest säkert redan hört talas om. Den om multisportaren som gav en gatuhund en bit mat för att sedan få hunden som trogen följeslagare genom resten av tävlingen i Ecuador.
Jag älskar djur och särskilt hundar så jag älskade såklart den här historien, som dessutom är helt sann.
 

Dagens tänkvärda ord:
 
Dröm vad du
vill drömma, res dit
du vill resa och var
den du vill vara,
för du har bara
en chans att
göra det.
 
Varför inte ... ta chansen och gör något du drömt om.
Gör det redan idag.... Planera för det i alla fall. Boka det på internet ... klick, klick ...
Anteckna det i kalendern och vips så är chansen stor att det verkligen blir av.
Bara gör det.
 
Kram Annika
 
 
 
 

"Utmuad" av Mandelmannens fjällkor

Hej på er.
En kväll nu i midsommartid åkte jag och Stefan ensamma ut till Forsemölla.
Det var en kväll då alla förmodligen som bäst höll på med en massa midsommarstök.
Jag kände att jag bara behövde lugnet och tystnaden. Jag behövde höra vad min egen hjärna tänkte.
Vad rösten inom mig sa.
 

Det är galet vackert där vid Forsemölla. Rena paradiset.
Kvällen var ljummen och alldeles vindstilla. Inte en endaste vindpust.
 

På samma gång som jag så gärna vill uppmana varenda kotte om att åka ut hit, så vill jag bevara platsen hemlig och bara för mig själv.
Såklart är den långt ifrån hemlig och såklart ska människor åka hit. Fast helst bara några få i taget, så man inte stör platsens egen själ. Tystnaden och dess skönhet.
 
 
Överallt växte vilda blommor. Vilda sommarblommor.
Vild kaprifol, blåklockor och vilda rosor.
 

Att tassa runt där vid det magnifika vattenfallet,  att fånga ögonblicket med min kamera och stoppa tårna i det kalla vattnet. Att få känna den kalla strömmen mot min hud. Det är sådana ögonblick som är de bästa och största i livet tycker jag.
 
 

Jag smög sakta ner för den smala stentrappan, medan Stefan stannade kvar uppe i backen.
 

Jag ville så gärna smyga in i Mandelmannens fårahage och fotografera de små, blåa fjärilar jag brukar se där. Men just den här kvällen var hans fjällkor på ett surmulet och vresigt humör. Med stora kliv och ett ilsket råmande kom det mot oss med sina bjällror argsint svingande runt halsarna. Nej, arga kor som tycks vara i fel sinnesstämning är inget jag vill utmana.
Vi hälsade lite, innan vi var och en vände åter på vars ett håll.
 
(En beige,  vacker fjäril fångade jag för ett par år sedan - då korna var mer vänligt sinnade. Den kan man hitta här)
 

Istället för då vackra blå fjärilarna fick jag ta vackra bilder på min make.
En liten nyfiken kalv som var på bättre humör kikade nyfiket på från en annan hage vid vattenfallet.
 
 
Dagens tänkvärda ord:
 
Gör mer sånt som får dig att glömma
bort att pilla på din smartphone.
 
 
Jag älskar detta citatet. Gör det ibland hörrni.
Lägg undan telefonen. Låt bli att ta den med. Lämna den bara hemma.
Man måste inte vara anträffbar precis hela tiden.
Glöm det där om att man måste kunna ringa ifall det händer något ... våga leva lite farligt ...
Det är såååå befriande.
 
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg