Allmänt

Amanda fyller 26 år

Hejsan.
Idag är det min mellandotter Amandas födelsedag.
26 år ung blir hon.
Tänk jag minns det precis som igår...
Jag minns precis hur det var när hon föddes ... där på toaletten ...
Ja, ingen av mina döttrar är födda där det egentligen är meningen att små bebisar ska komma till världen .... Det är kanske därför det blev små "skitungar" av dem ... söta, underbara skitungar då såklart!
 
Nåväl jag hade trott att jag skulle få fira min söta dotters dag idag, men den är inställd har hon förklarat för mig.
Efter en lång utlandsvistelse så finns bara tid för jobb och jobb och jobb  nu.
Förra året firade vi henne med ett presentkort på just en resa. Om den födelsedagen kan man läsa här
Jag har lärt mig en läxa nu, det ska jag aldrig mer ge. Med facit i hand så är det ju jag som blir den stora förloraren på en sådan present. För det första så får jag inte se min söta tös på evigheters evigheter, sedan så faller lotten alltid på mig att passa hunden. Jag tycker såklart om den där lilla hunden, men jag tycker mer om Amanda!
I år får det bli en present som bara inkluderar henne och mig ...
... och visst såg hon ut att trivas på det här stället - då för en herrans massa år sedan ....
 

Det får det bli i år älskade Amanda.
En spavistelse när du kan och vill. Om du vill!?
 
 
Dagens citat:
 
Vänta inte på tiden ... använd den.
Vänta inte på kärleken ... känn den.
Vänta inte på pengar ... tjäna dem.
Vänta inte på rätt väg ... finn den.
Vänta inte på möjligheten ... skapa den.
Älta inte misstag ... lär dig av dem.
Jämför dig inte med andra ... var unik.
Spring inte ifrån livet ... lev det.
 
Ha det fint alla kära ni.
Kram Annika
 
Och till dig Amanda vill jag säga ett stort varmt grattis på din dag.
Jag älskar dig.
Mamma
När du har tid så bokar vi din present.
 
 
 
 
 

Min favoritblogg får mig att minnas.

Hejsan.
Hoppas ni alla har en underbar måndag.
Julstämningen kryper på hos mig och som vanligt har jag kikat in på min absoluta favoritblogg idag. Som så ofta.
Jag brukar inte orka följa bloggar särskilt länge. Inredningsbloggar är kul för ett kort tag, sedan tröttnar jag. Det känns liksom så förutsägbart och alla känns  lika. Som att kika i en inredningskatalog från ett möbelföretag. Matbloggar blir jag bara hungriga av och får prestationskrav.
Men så är där en blogg som jag liksom fastnat för. Lite som en kär vän, trots att vi aldrig träffats i verkliga livet.
Det är bloggen om Sally och hennes hus.
Den här underbara Sally är en vit terrier. En westie. På pricken lik de vita små hundar som fanns i vår familj när mina barn var små.
 
 
Naturligtvis så är det inte Sally själv som skriver på bloggen, utan hennes härligt glada matte, Katarina.
Jag har verkligen fastnat för den här bloggen och tilltalas av Katarinas glada sinne, hennes underbara foto där en liten vit terrier alltid går att skymta någonstans i bild. Jag gillar att följa Katarinas inredningsintresse, då det stämmer in med min egen smak. Lite nytt blandat med gammalt, ärvt och nött.
Katarina är nog en person som alltid prioriterar glädje och skratt framför tristess och tråkiga måsten. Någon som verkar ta vara på livet fullt ut.
Att den lilla vita hunden sedan får mig att minnas min första egna lilla hund, Cliff, gör ju inte saken sämre.
 

Cliff kom in i mitt liv när min äldsta dotter var en liten bebis.
Jag älskade den här tuffe, lille terriern som jag tränade lydnad med på brukshundsklubben. Min Cliff var ganska duktig och kunde en massa kommandon ... men bara när han själv ville... så som ju envisa terrierhundar för det mesta är.
 

Tyvärr skulle min älskade lille hund komma att ett relativt kort liv.
Vid 2,5 års ålder rymde den lille rackaren från mig en morgon. Efter ett par timmar stod det klart - han hade blivit påkörd på den stora vägen och jag var otröstlig.
Idag tror jag att Cliff springer på en äng med alla andra djur som funnits i mitt liv, och där i mitten sitter nog min fina mamma Ingrid och njuter av dem alla. Djurälskare som hon var ...
 
 
Bara efter någon månad skulle det komma ytterligare en liten vit terrier in i mitt liv. En liten sorgsen 5-årig tik vid namn Busan.
Busan påminde lite om åsnan Ior i Nalle Puh, tyckte jag. Hon var ingen särskilt glad hund, utan mest ängslig och allvarlig. Kanske var det bara som det såg ut, eftersom hennes lilla svans på något vis var skadad. Istället för att stå rakt upp i luften som den ska göra på Westies, så hängde den lite krokig bara rakt ner.
Busan fick stanna i vår familj tills hon var en gammal hundgumma. Älskad av oss alla.
 

Allt det här får lilla fina Sally och hennes matte mig att minnas.
Vill ni också hälsa på hemma hos Sallys Hus, så kan ni klicka här.
 
Nu finns ju ett nytt gäng hundar i mitt liv, med minstingen Lykke i spetsen.
 

Dagens kloka citat:
 
Allt är vanebildande, så se till att
det du gör är vad du vill göra.
 
Några av er har kanske som vana att kika in här hos mig. Det gör mig glad och tacksam såklart.
Och skulle Sallys matte också hälsa på, så vill jag hälsa henne och tacka för alla fina inlägg, bilder och text hon bjuder på varje dag. Det som för mig har blivit en kär vana.
 
Ha det fint idag.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kal P Dal och katten Felix

Hejsan
Här hemma hos oss bor det en gentleman.
Och då menar jag varken min man Stefan eller hunden Johnny. Nej den jag syftar på är vår katt Felix.
Vi har två katter. En vanlig bondkatt. Hon heter Judith och kom in i vårt liv genom en slump.
Så har vi då katten Felix. Han är en kastrerad main coon blandning som föddes på en rottweilerkennel.
Det är Felix som är gentlemannen i familjen. Med full respekt och hänsyn låter han alltid lilla Judith gå före till matbuffén.
Tålmodigt sitter han bara och väntar på sin tur.
 
Katternas lilla smörgåsbord står alltid uppdukat på vasken i mitt grovkök. Där får det vara i fred för hundarna och där gör det inget om katterna sitter på vasken och äter.
 

Kanske kan det vara så att katten Felix inte alls är någon gentleman ...
kanske är det så, att han bara är tidernas toffelhjälte!
 

I helgen har jag varit på en musiktillställning på Arenan i Malmö.
Det var en hyllning till en av mina favoriter från tonåren.
En hyllning till Kal P Dal.
Då när jag var fjorton år, då älskade jag alla hans låtar. Varenda text kunde jag utantill och jag var nog i himmelriket när jag fick se honom live på Tingvalla i Tomelilla.
Än idag finns det gulnande urklippet kvar i mina gömmer ....
 

Den här kvällen blev som en flaschback tillbaka till min ungdom.
Alla de gamla härliga, skråliga skånska låtarna kunde jag ännu texten till ...
"Jonnie, va gör du" - "Blåa Skor" - "SJ" - "Raka rör" ....
 
Det blev en härlig kväll med Pedalens pågar, Sven Melander, Danne Stråhed... mfl.  Sist men inte minst, Nic Schröder som gjorde ett fantastiskt uppträdande som Kalle Pedal.
En fantastisk kväll.
 

Ja det är nog så att ålder bara är en siffra. Trots att det gått mer än 38 år sedan jag nästan rockade röven av mig till den här galna musiken, så kändes det som igår.
 
Dagens citat:
 
Starkare är den kärlek som uppstår
ur längtan - än den som hålls
levande av minnen.
 
En kort stunds tillbakablick till gamla  tider får räcka. Nu längtar jag efter nya upplevelser och äventyr.
...fast det utesluter förstås inte att jag nu för tillfället spelar en lista på Spotify som heter "Till Mossan"...
Ha en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 
Visa fler inlägg