Allmänt

De objudna björnbären.

Hejsan.
I min trädgård kämpar växtligheten hela tiden på för att ta över kontrollen igen. Det är som om naturen vill återställa allt och låta det bli som det en gång var. Alltså fullt av taggiga snår. Vår lilla tomt var en gång den mest igenväxta tomten i hela Gyllebo.
 
Varenda år kommer det mängder av björnbärsrevor runt vårt staket som jag envist brukar klippa bort.
 
 
 Jag är dessutom inte riktig vän med just björnbär.
Även om jag älskar smaken av dem, så gillar jag inte riktigt deras konsistens.
 
 
 Det är de där små stenarna som blir så märkbara, särskilt när man kokar sylt på dem.
Egentligen hade det kunnat bli världens godaste pannkakassylt om det inte vore för att det blir en massa små hårda saker i sylten som sabbar allting.
 
 
I våras orkade jag inte hålla efter alla snår. utan lät en buske få bre ut sig över staketet på vår baksida.
 
 
Nu blir jag rikligt belönad i form av de sötaste, godaste bär man kan tänka sig.
Jag börjar nästan gilla de där björnbären riktigt mycket nu.
Och får jag objudna gäster så kan jag ju bjuda på en tallrik objudna björnbär med mjölk. Mums!!
 
 
 
Dagens citat:
 
Vi är alla lite konstiga och livet är
lite konstigt och när vi hittar någon
vars konstighet är förenlig med vår egen
faller vi i en ömsesidig konstighet
och kallar det kärlek!
 
Man ska inte konstra till saker och ting,
så jag säger kort och gott "há dé"
 
Kram Annika
 
 

USA del 4

Destin Florida och Auburn Alabama
 
Hej hej
Här kommer mitt sista inlägg från min USA tripp tidigare i sommar.
Resan jag gjorde mest för att få möjlighet att träffa min dotter innan hon skulle påbörja sin drygt tre år långa utbildning till specialistveterinär "over there".
 

Våra dagar i Florida spenderade vi så mycket vi kunde på stränderna och vid havet.
Så ljuvligt vackra stränder som var långt över mina förväntningar.
 

Vi vandrade i den lilla hamnen där fiskarna kom in med sin fångst som genast togs om hand.
Jag njöt av miljön, klimatet och av upplevelsen. Men mest njöt jag av att kunna gå där vid min dotters sida och bara njuta av hennes sällskap.
 

En kväll köpte vi världens dyraste smoothie och njöt av solnedgången på stranden.
En fest som kostade  mig nästan 400 kronor, vilket var mindre än de Levisjeans jag tidigare köpt på en outlet.
 
 
Innan vi skulle ställa kosan mot Auburn och Alabama igen, så stannade vi till och njör ett par ljuvliga timmar på den underbaraste stranden i Destin.
 
 
Mina sista dagar i USA fick jag möjlighet att se var min dotter ska göra sin långa utbildning.
Bailey small animal teaching hospital i Auburn.
 
 
Precis innan jag skulle flyga hem igen, så fick vi även möjlighet att kika på hennes nya boende.
Som mamma kändes det så bra att få se var hon ska bo och leva.  Att själv ha fått se var hon kommer att befinna sig de närmsta tre åren. Även om hennes pappa för drygt 30 år sedan raskt klippte den navelsträng som förband henne med mig, så är hon faktiskt mitt kött och blod ännu.
Min tös som jag alltid har i mina tankar, tillsammans med hennes två systrar såklart..
 
 

Så kom då den där stunden som var värst på hela resan. Avskedskramen innan jag hoppade på en buss mot Atlanta, flygplatsen och mot Sverige igen.
 
Dagens citat får bli ytterligare än knasig lag de har där i USA:
 
I Minnesota har man sedan länge ett lagstadgat förbud mot att framföra röda bilar i trafiken på söndagar.
 
Vill ni se fler inlägg från min USA resa, så finns de här:
 
 
Till min älskade dotter vill jag sända mitt varmaste lycka till. Jag vet att du är stark som en liten oxe och envis som en åsna. Annars skulle du inte vara där du nu är ...
Samtidigt vill jag påminna dig om att ifall något inte går vägen där borta, så finns alltid ett hem med en öppen dörr för dig här hemma. Glöm aldrig det! Gör vad du kan, men inte till vilket pris som helst. Kram min tös ♥
 
 
Ha en fin dag alla som kikat in här.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
 

Mina solrosor.

Hejsan.
 
Hur gick det då med min solrosodling?
De där svårflörtade solrosfröna som jag beställde på nätet, de som knappt ville gro, och som sedan mest såg ut som livlösa maskar. De där som jag ett tag funderade på att helt enkelt bara hacka ner i min grönsallad och äta upp.
Hur gick det med dem?
 

När jag fick hem de där fröpåsarna på posten så hade jag ganska många frön och höga förväntningar. Det såg ut som om jag skulle få goda chanser att skapa mig en egen liten solrosskog här hemma i min trädgård.
Men av någon anledning ville bara hälften av mina frön gro.
 

Trots att jag spjälade upp de långa sladdriga plantorna med pinnar, så dog de en efter en. Till sist hade jag knappt ett tiotal solrosor kvar att plantera ut i min trädgård.
Till och med då dog de, fast de såg ut att vara livsdugliga och hade antydan till blomknopp längst upp.
 

Men skam den som ger sig.
Hela sommaren fortsatte jag ändå ömt att sköta om och vårda de plantor som det fortfarande var liv i.
Och för ett tag sedan började den första knoppen att slå ut.
 

Och kolla nu!
Nu får jag min belöning. Underbart vackra röda solrosor kikar ner på mig från sina höga stjälkar.
 
 

Ja, jag kan knappt förstå att de här höga gigantiska blommorna har jag själv drivit fram från små, små frön.
Man ska aldrig ge upp.
 
Dagens citat:
 
Det finns de som ser på saker precis som
de är och frågar "varför".
Så finns det de som drömmer om saker
som aldrig hänt och frågar sig "varför inte".
 
Ha en underbar dag
Kram Annika
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg