Allmänt

Augustimörker och grön uniform.

Hejsan.
Vilka ljuvliga kvällar det är nu i augusti.
Det är så vackert så jag nästan dånar lite grann.
 

Förra helgen hoppade jag i min gröna uniform och for på tjänstehundsträning.
Underbart. För varje gång som jag kör iväg med min bruna "militärvolvo" så är jag överlycklig. Det betyder att min Johnnyhund är i god form och vi båda har ännu en mysig träningsdag att ge oss i kast med.
Tidigare i somras var Johnny inte riktigt kurrant och såklart blev jag orolig. Nu har han fått vila lite mer ett tag och haltar inte längre.
Jag ger honom blåläppad mussla som ska göra hans leder lite bättre och vara bra för lite äldre hundar.
Ja, nu är han så pigg att jag funderar på att själv börja med sådan där mussla ....
 
 
Min fine Johnnyhund gjorde ett bra jobb och jag blev såklart stolt.
Värre är det egentligen med mig själv. Jag har trappat bort all smärtlindringen nu i sommar som jag tagit mot mitt diskbråck. Och fy tusan, då kände jag att pillerna verkligen haft effekt. Stundom gör smärtan sig rejält påmind nu, då får jag bita ihop och grimasera en stund.
 
En halvgalen sak som nu väntar på mig är den tjejmil som jag anmälde mig till innan ryggen knasade sig.
Sådana där saker ställer man inte bara in hur som helst. Flyg och hotell är bokat och betalt, så det måste helt enkelt bli av. Lite mjukträning har jag kommit igång med, och jag får försöka göra mitt bästa med mycket pannben.
 
 
 
När jag inte jobbat eller flängt runt i skogen, så har jag passat på att lyssna på ännu en bok. Den här gången var det en sann berättelse från ett familjehem. En bok som heter "Mamma sa att jag inte fick berätta" av Cathy Glass. Jag gillar ju sanna berättelser så den här följde jag med stort intresse, men också förfäran.  Jag imponerades av den underbara familjemammans klokhet och tålamod.
 

Dagens citat:
 
Det är en så otroligt skön
känsla att göra det där som
andra sade att man aldrig
skulle klara av.
 
Ha en ljuvlig dag och en stor kram.
Annika
 
 
 
 

Nu finns det plats för oss igen.

Hejsan.
Nu börjar lugnet lägga sig över Österlen igen. Särskilt väl märks det om man vill ge sig ut på några av de populära matställena i vår byggd.
Jag och Stefan åker gärna ut lite spontant och äter en god bit mat när andan faller på. I sommar har det varit minst sagt omöjligt. Nästan alla platser kräver att man i god tid bokar bord, och ofta har de flesta ställena då haft fullbokat.
Ett ställe som nästan alltid har plats för matgäster är "sillaluckan" på Buhres Fisk i Kivik. Men det är såklart för att det är som en kiosk, fast med fiskrätter.
 
 
Att sitta där på Buhres Fisks uteplats är nog en märklig känsla för min käre Stefan.
Där mitt i mot Buhres ligger nämligen hans barndomshem, där han är född och uppvuxen. 
 

I veckan var vi och åt på min favoritsrestaurang i Rörum. Franskans Creperia. Deras mat är så himla god och personalen så mysig. Nu hade de åter lite mindre gäster, så det fanns tid att småprata lite extra när vi satt där.
 
Jag fick tillexempel veta att den mugg jag serverades min franska cider i, inte alls var något simpelt loppisfynd som jag hela tiden trott. Nej muggen var en äkta fransk cidermugg och prislappen på en sådan kopp ligger på ungefär 300 kronor.
 
 
Efter en god bit mat så är det alltid mysigt att ta sig en stund på soffan med en bra ljudbok i öronen. En bok jag lyssnat på är "Spökflickan" av Torey Hayden. En sann bok som jag verkligen gillade. Även om man inte riktigt fick svaret på hela gåtan, så var det så nära man kunde komma och slutet var så gott som det kunde bli.
 
... här ligger jag och är lite trött och suddig ...
 

Dagens citat:
 
Älska dig själv
så mycket att
du kan se när
någon inte
behandlar dig väl.
 
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika
 
 
 

Kanske mitt bästa sommarminne.

Hejsan
Varje sommar brukar det bli något särskilt som biter sig fast i mitt minne. Någon liten utflykt eller en särskild händelse som fastnar lite extra i hjärnan. Någonting som blir ett alldeles speciellt minne från sommaren som gått.
I år blir det kanske den där natten jag kommer att minnas extra mycket...
...sommarnatten då vi valde att sova ute under stjärnorna, jag och min Stefan.
 
 
 
Precis som alla andra i Sverige har vi den här sommaren haft varmare och klibbigare än vad vi nordbor är vana vid. 
En kväll sa vi lite i förbifarten att vi kanske skulle välja att sova ute på tralldäcket istället.
 
 
Alltså, jag älskar att sova utomhus.
Jag må vara 53 år fyllda, men när det kommer till att tälta, campa, ligga i sovsäck, ja då blir jag som barn på nytt. Jag bara älskar det!!
 

Som en liten unge skuttade jag in och hämtade ut våra täcken och kuddar. Jag riggade upp lite rökelse mot myggen som dansade och sedan kröp vi ner där i varsin soffa.
Vilken fantastisk kväll. Där låg vi och kikade upp mot stjärnorna och puffade lite på varandra med fötterna.
Hundarna såg alla väldigt skeptiska ut. Två av dem valde att slinka in på sina vanliga ställen och sova där. Lilla Lykke ville upp till oss. Där låg hon sedan vid våra fötter och kikade storögt på oss och undrade nog vad som hänt.
 

Det finns inget som är så skönt som att somna ute under bar himmel.
 
Men när jag fram på morgontimmarna vaknade igen, så insåg jag med ens att jag inte var den ungdom jag tidigare hade inbillat mig. Min ischiasnerv smärtade "så sjuinihelvete" ända ner i foten. Det var bara för mig att linka in och rota fram något roligt litet piller i medicinskåpet.
 

Sedan pluggade jag in mina hörlurar i öronen och somnade om till Ken Rings sköna röst.
 
Nej, jag har inte börjat gilla rapp eller hipphopp. Det är inte min musiksmak alls.
Jag har lyssnat på Ken Rings självbiografi "Det började för Länge sedan..."
Stundom en lite trög bok i min smak. Kanske var det hans moderna språk jag inte tyckte om, men jag lyssnade klart på den och njöt till fullo av hans härliga röst. Och när jag nu lyssnat klart så måste jag säga att jag faktiskt började gilla den här grabben.
 
 
Dagens citat får bli ett av David 8 år:
 
Hur får man kärleken att vara?
"Var en bra kyssare. Det kanske får
din fru att glömma att du inte tog ut
soporna."
 
Barn är så himla kloka. Vi borde lyssna och lära oss mer av barnen. Så borde vi hålla fast lite mer vid vårt eget barnasinne.
 
Ha en fin dag och kram
Annika
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg