Allmänt

Mitt Juli 2018


Mitt Juni har varit torrt, kvavt och varmt med en enda fjuttig dags regn.
Det har varit marknader, bad och möte med en massa svin.
Det har varit femkamp med vänner och familjedag på Skånes Djurpark.
Stefan har äntligen fått en tid i september för sin operation.
Så har det varit en USA resa och några intensiva dagar med min äldsta dotter.
Nu tackar jag Juli och hälsar Augusti månad välkommen.
 
Löpningen har det inte blivit mycket bevänt med. Min nerv från diskbråcket gör sig mer och mer påmind igen, och jag ska ha ett möte med mig själv om att den där nervrotsblockaden kanske ändå måste bli ett alternativ...
fegisar vinner aldrig några kamper i livet...
 
Note myself: jag behöver inte tro på alla mina tankar!
 
Må väl och njut. I sinom tid har vi hösten här med regn och rusk igen.
Kram Annika
 
 
 

Rör inte vår Änglamark!

Hej.
Efter snart tjugo år är det dags igen.
Dags att kämpa för vårt vackra Österlen och för den gruvdrift som återigen hotar vårt underbara landskap.
 
 
Jag minns hur många människor slöt samman då för 19 år sedan. Jag minns att det hölls en stödgala på Christinehofs slott  mot gruvdriften på Österlen. Jag stod i inträdet några timmar den där dagen.
Allt det där minns jag tydligt, men sedan blev det liksom tyst och allt föll i glömska när det inte blev någon grävning av. 
 
Men nu är det plötsligt dags igen. Som ett bryskt uppvaknande stod det plötsligt klart att Bergsstaten med bergsmästaren i spetsen, redan har gett klartecken åt ett nystartat brittiskt företag att göra provtagningar på två ställen här på vårt Österlen. Bara en lite bit från Gyllebo.
 
Återigen ryckte vår handlingskraftige greve ut och sammankallade i förra veckan till ett protestmöte på Christinehofs slott.
 

I Sverige har vi en minerallag som tycks vara uråldrig. Ärende i denna lag handläggs av bergsstaten och beslutas av bergsmästaren.
Alltså, redan här tycker jag det hörs som rena 1600-talet.
 
Det land och den mark som du står som lagfaren ägare till, den marken kan bergsstaten helt enkelt ta beslut om att någon annan har rätt att gräva upp.
 
Det området som idag är hotat av det här "gruvintresset" är en ganska stor del av vårt vackra Österlen.
Och redan nu har två ställen fått tillåtelse till att göra provtagningar efter grundämnet vanadin.
(Här illustrerat av Ninni Ahlsell.)
 
 
Till förra veckans protestmöte kom en brokig skara människor.
Förutom greven själv, var det politiker, nunnor, markägare, journalister och såklart sådana som jag själv, enkla människor med ett stort hjärta för mitt Österlen.
Alla med samma intresse, att värna om vår underbara plats på jorden.
En plats där vi är beroende av jordbruk, skogsbruk, turism ... inte av att engelsmän kommer hit och gräver upp alltsammans.
 

För första gången det här valåret kunde jag höra en samling politiker från vänstern till högern, där precis alla var överens i en fråga. Det här måste stoppas!
Varför lagen inte gjordes om då för 19 år sedan, det kunde förstås ingen av dem förklara, även om de alla tycktes vara överens om att så skulle ha gjorts. Men gjort är gjort, om än i gyllene byxa - heter det ju....
 

Som jag förstod det så finns inte mycket mer att göra än att gå samman till protest. Eniga och så många människor som möjligt.
 
-kanske krävs det precis som för tjugo år sedan, lite civil olydnad, sa Calle. En timmerbil som fått bensinstopp mitt ute i skogen. Ett stort lass stock som "oturligt" nog vält omkull lite "olämpligt".
-civil olydnad, fortsatte vår underbara greve, jag är i alla fall inte rädd för att göra det igen!
 
Jag älskar verkligen vår Calle, för de orden. För att han stolt och fast tänker fortsätta kämpa för vårt underbara landskap.
Sagolandet och himlajorden där vi har våra rötter och vårt levebröd!
Och kanske är det vårt enda hopp - lite civil olydnad, att stå i vägen, kedja fast sig vid en grävskopa.
Räkna med mig också - civil olydnad det har jag nog fallenhet för det känner jag i hela kroppen.
 
 
På facebook finns en nystartad sida i kampen mot gruvorna på Österlen.
Den hittar ni här. Gå gärna in och stöd vårt Österlen!
 
(Eventuella faktafel i texten ovan är mina, bara mina.)
 
Efter en givande kväll vid "mitt" älskade slott åkte jag och Stefan hem till mitt underbara Gyllebo där ett gäng hundar väntade.
 
 
Dagens citat:
 
Det bästa sättet att förutsäga framtiden
det är att skapa den.
 
Ha det bra alla kära ni.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 

USA del 3

Destin, Florida
 
Hej hej
Idag fortsätter jag med ett inlägg från min USA resa tidigare i sommar.
Den där resan jag gjorde för att få tillfälle att träffa en av mina döttrar innan hon skulle börja sin vidareutbildning mot att bli specialistveterinär där borta i staterna.
 

Sista kvällen i Auburn innan vår lilla Floridatripp så passade Andréa på att gå på "sitt" gym.
Som mamma till tre töser har jag ju spenderat tusentals timmar med att vänta på ungar som antingen ligger i en simbassäng, spelar boll på en fotbollsplan, eller går på någon annan aktivitet där man måste vänta, och dessutom ska man låtsas intresserad.
Tråkigt, men det är så det är att ha ungar ...
Så, ja jag är liksom van ...
 

Sedan avslutade vi kvällen med ett restaurangbesök. Jättefint och gott. Men för att klara min budget, så valde jag för tredje dagen på rad en riktigt god caesarsallad.
 

Nästa morgon startade vi med att titta på fotbollsmatchen, där Sverige tyvärr drog det kortaste strået. 
Där i Auburn var man inte så värst intresserade av fotboll så vi kunde inte gå ut och se matchen. Jag och Andréa fick helt enkelt heja på våra svenska pågar från mitt lilla rum på "mexikanarhotellet" istället.
 
 

Sedan lastade vi in oss i Andréas lilla Corolla (den där lilla bilen utan aircondition) och drog mot Florida.
Och det var svettig, det vill jag lova. Betydligt varmare än vi någonsin har haft här hemma i vårt överhettade Sverige den här sommaren. Med uppemot 40 grader i skuggan så kändes det som om det blåste en varm hårfön i lynnet när vi körde.
 

Men efter 4,5 timmar med alla rutor nervevade kom vi så äntligen fram till vår nya destination. Vinpinade, varma och kladdiga av svett klev vi av i Destin i Florida.
 

Vi hade bokat ett boende i tre nätter via Airbnb. Det var återigen hemma hos privata människor och det var såklart med en viss spänning vi knackade på.
Trots att vi avtalat en tid, så var där ingen som kom och öppnade för oss, hur vi än knackade. Det enda vi såg genom rutan var ett stort gap av en pitbullterrier. Lite betänksamma åkte vi och åt en bit mat istället, i hopp om att någon skulle vara hemma nästa gång vi kom.
 
 
Att boka sådant här boende är alltid en chansning. Eftersom vi var sent ute när vi bokade, så var det här i princip det enda som fanns för en rimlig peng. Kanske var det för att det var ett ganska nytt boende som saknade några referenser...
Men vi åkte tillbaka för att kolla, och den här gången var där någon som öppnade för oss.
Vi mottogs av en stor hund som överföll.... Den överföll oss med så mycket kärlek och vi hade turen att få bo hos helt fantastiska människor i deras ljuvlig hem.
 
 
 
Vädrets makter där i Florida är verkligen opålitliga.
Vår första morgon började med ett spöregn utan dess like.
Jag och Andréa åt en god frukost och väntade sedan ut vädret eftersom vi planerat en dag på stranden.
 
 
 
 Såklart blev det snabbt fint väder igen. Det brukar det bli där fick jag lära mig.
Vi fick en lång härlig dag på stranden där på Okaloosa Island i Florida.
 
 
 
 
 Dagens citat blir såklart ett från USA:s alla knasiga lagar:
 
Om du skulle "parkera" en elefant vid en parkeringsautomat i Florida så måste full parkeringsavgift betalas.
 
Vi hade som tur var ingen elefant att parkera.
 
Vill ni läsa de andra inläggen från min USA resa så finns de här:
 
 
Ha en fin dag och kram från mig
Annika
 
 
 
 
Visa fler inlägg