Allmänt

Gislövshammar en grå vinterdag.

Gomorron
Idag tänkte jag ta er med ut i ett vackert, vemodigt grådis på Österlen. Till Gislövshammar.
Det var en dag efter nyår som vi sakta strosade en runda där ute på den charmiga lilla udden som ligger mellan Skillinge och Brantevik ungefär.
Det finns en låt som heter "Vintersaga". Det är den här platsen som jag alltid ser framför mig när jag hör stroferna i den sångtexten "Insnöade vägar nånstans på Österlen" och "gårdarna släcker sina ljus" ...
 
 
 
Nåväl, vi parkerade på den söta lilla plätt som är byns parkeringsplats. Där hade någon satt upp ett viktigt meddelande på en lyktstolpe. Kattungar till salu.
Jag och Stefan vandrade i sakta mak ner mot vattnet. Stefans fot vill inte bli bra, så vi tog det i hans takt. En takt som var bra, för då hann vi njuta lite bättre och se lite mer.
 

Som på de flesta platser på Österlen så finns det hus som Stefan varit med om att fixa till. Antingen byggt eller renoverat.  Såklart även här. Stefan pekar och berättar. Jag njuter av naturen och förundras över att han kan komma ihåg allting.
 
.
 
Det är så himla sött och charmigt där ute på Gislövshammar tycker jag. Även om det såklart är sorgligt att nästan alla husen står tomma och "bara" är sommarhus.
Mina tankar flyger iväg och jag undrar en massa ... hur var det när människorna bodde här permanent. Kanske som en egen liten Bullerby, med barn i husen och en levande by även på vintern. Ungar som samlades för att åka skridskor eller ha snöbollskrig ... Kanske var det så.
 
 
 
Längst ute på udden finns en skylt som förklarar vad det är man ser där och lite om byn.
På 1800-talet fanns här en stenindustri där man högg ut kvarnstenar och det kan man se spår av än idag ute i vattnet, i form av ett 40 tal runda fördjupningar.
 
 
Ute i havet står en ensam fiskare. Nu efter nyår får man tydligen dra upp lax igen, så är reglerna sa Stefan.
Jag ber Stefan ta en bild på mig. Inte för att jag är särskilt fin eller till min fördel heller den här dagen. Det är för att få en personlig prägel till mitt blogginlägg. Så som jag själv vill ha något när jag läser. Jag vill se vem orden kommer ifrån.
Som alltid tjafsar vi lite om kamerainställningen och så ... Sedan skrattar vi och strosar vidare.
-"usch, jag blev inte bra", muttrar jag som alltid ... fast det är så jag ser ut tänker jag och rycker på axlarna.
 

Vi strosar tysta vidare.
Ute över havet lyfter en flock gäss.
-"ser du dem"  undrar Stefan och pekar.
Det är knappt att det går att fånga i kamerans lins. Allting ser grått ut.
 

Vi hoppar över ett taggtrådsstängsel och rundar den lilla byn.
Solen försöker tränga igenom de tjocka molnen och vi blickar bort mot Skillinge.
Snart är vi tillbaka vid bilen igen. Det fick räcka med tanke på Stefans onda fot och det kalla disiga vädret som känns att tränga igenom ben och märg.
 
 
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind
// Ted Ström
 
 
Ja visst kan en gådisig, kall vinterdag vara smärtsam vacker ändå!
 
Dagens citat:
 
Livet mäts inte i
antalet andetag du tar,
utan i de stunder
som lämnar dig andlös.
 
Jag önskar er en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 
 

När solen strålade över Österlen tappade jag tron på mänskligheten

Hej.
Fräcka tjuvar har vi väl alla hört talas om, men man tror aldrig att man själv ska drabbas. Att man ska bli bestulen mitt på ljusan dag... men tyvärr var det vad som hände mig ...
Det var den där härliga söndagen då alla människor var ute och njöt av den skygga solen som plötsligt visat sig. 
Jag hade varit ute med mina hundar på morgonpromenad och skulle därefter åka en runda på Österlen med Stefan. Vi skulle njuta av vädret och kanske knäppa några härliga bilder.
Vårt första stopp blev vid vårt vackra Glimmingehus. Vi stannade bara till där, och jag tog ett par foto på borgen som stod där så fint mot den klarblå himmeln. Stefan satt kvar i bilen, han har ju ont i foten och kan inte gå så långt.
 

I Skillinge stannade vi också till för att ta några bilder på alla de sjöfåglar som normalt uppehåller sig där.
Jag hoppade ur bilen och gick några  få meter ner mot havet.
Någonting med en helikopter, sjöräddning och ytbärgare var i full gång ute över havet. Jag förstod senare att det där förmodligen bara var en övning.
En man kom vandrade med snabba steg och började prata med mig, uppenbart intresserad av min kamera ...
 

 
Stefan hoppade också av bilen i max tio minuter, och jag var ju så säker på att han då låste bilen.
Undertiden som jag tog bilder så la Stefan märke till en bil och en man som parkerade väldigt nära vår jeep som stod bara några meter ifrån oss. Stefan kunde efteråt minnas att mannen studerat oss en stund där vi stod, han tom log lite mot Stefan. Men han stod där och liksom väntade ...
Det måste ha varit där och då någon stal mitt dyra, fina kameraobjektiv som jag lagt i en väska på golvet i bilen.
Jag märkte det inte genast. Istället blev jag väldigt osäker på om jag verkligen tagit det med mig när vi körde ... Ni vet sådär man kan bli när man blir osäker, fast man egentligen är tvärsäker.
Hur skulle någon kunna ta det från bilen när vi stod intill ... på bara tio minuter?
Olustkänslan fanns där. Min intuition sa mig att något var fel.
Jag tog några bilder till från bilen, ut över Gislövs Hammar och på helikoptern som höll på att avsluta sin övning.
Jag hade fått en klump i magen.
 

Vi stannade till I Brantevik där jag tog ett par bilder till ifrån bilen, innan jag bara vill åka hem för att se så min väska med det dyrbara objektivet var i säkert förvar hemma... jag ville bara hem och se. Kanske mindes jag fel kanske hade jag bara glömt kvar det i hallen ... Men jag visst ju ....
 

... såklart var det inte där. Jag mindes ju hur jag haft det med mig och lagt det ner på bilens golv, så som jag alltid gör.
Normalt låter jag aldrig något så dyrbart ligga kvar i bilen. Aldrig någonsin!!!  Jag är en överdrivet försiktig människa, som alltid håller krampaktigt i mina saker, i tron att jag närsomhelst kommer att bli rånad. Mina barn har skrattat lite åt mig och nog tyckt att jag varit tramsigt försiktig.
Den här gången skulle jag ju bara springa ett tiotal meter ner till strandkanten, och Stefan skulle stanna kvar i bilen ... om det inte vore för den där helikoptern som fångade hans intresse ... om det inte vore för den ...
Det sägs att det är tillfället som gör tjuven ...
Den här soliga, vackra dagen på Österlen blev för mig genast mörk, kall och dyster. Det drog som en kall, fuktig vind över mig. Plötsligt kändes det som om alla mina fina godtrogna tankar om människor förbyttes mot misstänksamhet, rädsla och en stor ledsamhet.
Visserligen var det bara materiella ting och det finns såklart mycket värre saker som kan hända, men för mig var det så mycket värt och något som jag sparat till väldigt länge. Ett objektiv jag använder dagligen med stor glädje. 20.000 kronor, som ett nytt likvärdigt objektiv kostar, är inget jag snyter ur näsa och jag blir så ledsen på de som inte lärt sig skilja på ditt och mitt....
Lite inspiration har liksom runnit bort, som skitet diskvatten sakta rinner ner i avloppet  ...
 
Dagens citat:
 
Lita på människorna, men lås alltid er bil!!
... och låt ingenting, aldrig någonsin ligga kvar i bilen.
 
 
Lite ledsna kramar från mig idag. 
Annika
 
 (en halv minut efter den här bilden togs, stjäls mitt objektiv från vår bil som står längst ner på parkeringen ett tiotal meter ifrån mig)

Nyårsafton 2017

Hejsan
Jag hoppas ni alla haft en underbar nyårshelg.
Vi hade ett lugnt och skönt nyår med den mest fantastiska menyn man kan tänka sig.
 
 

Vi startade vår dag med att besöka svärmor Karin i Kivik. Jag hjälpte henne med att fixa håret. Jag tycker att om det är självaste nyårsafton då har man bannemig rätt att vara fin i håret.
Sedan körde vi som alltid en tur ner vid hamnen. Det där vill Stefan alltid göra, för det har han alltid gjort.... Kanske är det för att kolla så där fortfarande är vatten i sjön ... men så är det väl om man som han nästan är född i Kiviks hamn. 
Den här nyårsaftonen låg vattnet alldeles lugnt och stilla.
 

Vi passerade de där "höghusen" som de håller på att bygga i Kivik. De första husen står nu färdiga och människor har börjat flytta in. Jag förstår att det av ortsbefolkningen råder många delade meningar om huruvida de passar in, eller ej. Så är det, aldrig någonsin kommer människor att dela samma uppfattning om sådana saker.
Jag tycker i alla fall att de är så himla söta och charmiga och pryder väl sin plats där nedanför skolan.
 

Så blev det då nyårsafton och vi firade med en underbar meny...
 
Förätten bestod av havskräftsoppa med lax, kräftterrin och halstrade havskräftor. Lite surdegsbröd med citronsmör därtill
Till huvudrätt blev det hjortinnanlår och älgkalvbiff med äppelciderfläsk, jordärtskockspuré, brysselkål, torkade tranbär och Karl-Johanmajonäs. Till det lite svartkål och rostade potatis
Efterrätten var en chokladcylinder med havtorn och dulce de leche.
 
Stefan drack alkoholfritt - som alltid, och jag tog ett par glas vin.
 
Allt det här svängde jag ihop på en halvtimme åt min älskade Stefan .... asch, nu skojade jag bara, det fattade ni va!??.
Vi hade beställt den här sagolika maten av Eva på Allé. Världens bästa Eva Thuresson i Svinaberga.
Jag tror nog inte att det finns många kockar här på Österlen som slår henne på fingrarna vad det gäller matlagning.
Tack Eva och Allé!
 
 

Dagens citat:
 
Livet är kort.
Frigör dig från det
som är negativt.
Släpp taget om småsaker.
Släpp taget om dem
som inte bryr sig.
Gör saker som ger
dig mening.
Var med människor som
betyder något för dig.
 
Jag önskar er alla ett underbart 2018.
Det är liksom bara att leva på.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg