Allmänt

Platt som en pannkaka.

Hejsan.
Den som har myntat uttrycket att Skåne är platt som en pannkaka, den personen kan aldrig ha bestigit Stenshuvud.
Ja, det där uttrycket grunnade jag på när jag en morgon tog mig en tur uppför det vackra skånska berget.
Den fina platsen Stenshuvud. Berget som ger vår ålakust sin fantastiska profil och sitt utseende.
 
 
 
Det var en tidig morgon och inte en kotte syntes till. Jag och Johnny strövade uppför berget i ett högt tempo. Johnny hade bråttom, som han alltid har när vi är på spännande platser.
Solen var på väg upp och det blåste friska vindar.
 

På ett ställe hade ett rejält träd fallit omkull och området var avspärrat med snitselband.
Området runt Stenshuvud är sedan 1986 nationalpark. Jag älskar att man värnar om vår unika natur. 
 
 
Det är så magiskt vackert där uppe på toppen.
Särskilt fint var det den här morgonen, när solen strålade över ett djupblått hav.
 

Där uppe på berget är det som tre olika platser. Det kallas att berget har olika huvuden.
Klippigt och lite halt var det där, så jag tog små försiktiga steg för att inte drutta omkull på ändan.
Nu var jag inte så rädd för att trilla och skada mig själv, nej jag är alltid mest rädd om min dyra, fina kamera.
 
 
På den brantaste avsatsen är det lite läskigt att gå ända ut till kanten. Där är det som om berget störtar rakt ner i havet.
Jag höll mig på avstånd, för jag vet aldrig om Johnny av misstag skulle få för sig att knuffas. Det skulle inte vara så kul att bli nervält därifrån. Men obeskrivligt vackert var det att sitta där och njuta av utsikten en stund.
 

Långt borta över ängarna kunde man skymta en vit liten kyrka. Trots mitt ganska dåliga lokalsinne så är jag tämligen säker på att det är Mellbykyrka man kan sikta där i fjärran.
 

Sedan var det bara för oss att marschera ner igen.
Och ner kommer man ju alltid, och fort gick det.
 
 

Såklart passade vi på att gå ner en sväng till havet.
De har verkligen gjort så fint där. En rejäl grusgång som övergår i en träspång vilket gör att platsen blir tillgänglig för många människor. Även de med rörelsehinder har möjlighet att komma lite närmre naturen.
 

Nere vid Krivareboden, som den gamla ålaboden heter, höll två män den här dagen på med sina fiskesaker.
Jag tänker alltid på en gammal berättelse som jag hört, om hur boden fått sitt namn.
Huruvida historien är sann eller inte, vill jag låta vara osagt. Men förklaringen till bodens namn skulle vara att för länge sedan var där en ålafiskare som inte kunde gå på sina ben. Denne fiskare  tog sig ner till vattnet genom att krypa. Krypa på skånska kallas "kriva". På så vis ska boden ha fått sitt namn....
Kanske är det bara en skröna, vad vet jag ...
Men jag tänker alltid på den här historien när jag är här.
Jag borde ta reda på sanningen om det där ... det borde jag faktiskt...
 

Efter en underbar morgon på den här gudomliga platsen var jag både nöjd och hungrig.
Jag och Johnny hoppade in i vår bil, medan några andra morgonpigga människor anlände för att starta sin dag på samma sätt som vi gjort.
 
 
 Dagens citat:
 
Livets olika skuggor gör
målningen vackrare.
 
Ha en fin dag.
Kram Annika
 
 
 

En vacker frostmorgon på Österlen.

Hejsan
Att vakna upp till en morgon med frost och klar luft är så himla härligt tycker jag.
Fortfarande blommar rosorna vackert och den här tidiga morgonen var det som om någon rullat de vackra blommorna i ett lager av strösocker.
Den första frosten är alltid så fin tycker jag.
 

Någon har förutspått att det kommer bli en sträng vinter med mycket snö det här året.
Det blir som det blir med den saken. Men den första riktiga frostknäppen är bestämt här.
 

Jag och hundarna gick en liten kort sväng i det frostiga landskapet.
Jag hade en tid att passa, så morgonturen fick bli kortare än vanligt. Lite skeptiska såg hundarna allt ut, när "finjackan" åkte på istället för de vanliga sunkiga hundkläderna.
 

Den här förmiddagen hade jag en bokad tid för att göra vid fötterna.
Det där med fotvård är så himla skönt tycker jag och något jag verkligen uppskattar.
Varannan månad unnar jag mig ett besök hos gulliga Lise i Brösarp.
När man som jag använder mina fötter mycket så förtjänar de lite extra omsorg tycker jag.
Tusen tack goa Lise för att du får mina fötter och hela mig att må så himla bra!
 

På min väg till Brösarp var det så väldigt vackert den här morgonen.
Jag var tvungen att stanna ett par gånger och bara knäppa några foton.
Vid den vackra backen vid Sträntemölla var solen på väg upp med ett glödande sken.
 
 
På det tomma marknadsfältet i Kivik stod höstfärgerna i en vacker kontrast till det knallblå havet i bakgrunden.
Så fint.
 
 
Dagens citat:
Tusen ljus kan tändas av ett enda,
utan att livet för det ljuset förkortas.
Glädje avtar aldrig genom att delas.
 
Idag får vi komma ihåg att glädja alla pappor lite extra.
Ha en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 

Baskemölla bjöd på en vårdag i November

Hejsan
Förra söndagen hade vi ett underbart väder här på Österlen.
Jag tog hunden Johnny med mig och begav mig till det vackra Baskemölla för att vandra en bit längs kusten.
Den här novembereftermiddagen var det ett alldeles fantastiskt ljus.
Ni får helt enkelt hänga med på vår promenad här genom mina bilder.
 

Vi startade vid Baskes lilla söta hamn. Vinden var ljummen och jag kände genast att jag tagit på mig på tok för mycket kläder. Den stickade mössan åkte av och dragkedjan i min jacka fick vara uppknäppt.
 

Ännu lyste några vilda blommor upp i det gröna gräset.
Åhhh det där ordet ni vet,  ordet som jag älskar ... vilda sommarblommor.
 
 

Nyponbuskarna var översållade av ilsket röda nypon.
Det blev som den vackraste tavla med havet i bakgrunden.
 
 
Ofta när jag går längs strandkanten i Baskemölla, så spejar jag lite extra för att kanske få syn på någon liten, söt säl.
Det händer lite då och då att man kan stöta på säl just här.
För en del år sedan hade jag den stora turen att få se en gullig säl liggandes här på en sten.
Men den här söndagen var det bara den bedårande naturen som tog andan ur mig. Inte illa det måste jag säga.
 

När man går från Baskemölla med siktet inställt mot Simrishamn så kommer man efter en liten stund till ett speciellt ställe.
Stenigt kan man väl kalla det.
 
 
En massa sten som fått sin formation av en människohand.
I en grupp på facebook har jag läst olika förklaringar om det här. Det är allt ifrån de som är av den bestämda åsikten att det måste röra sig om något mycket gammalt, ja förmodligen från stenåldern. Till de som tror att det är någon som trollat ihop det över en natt, typ i förrgår.
Vad jag har hört, så är det en nu levande man, som gjort det där som en ren hobby. Ett konstverk av naturens eget material. Första gången jag såg det här var nog för 8 år sedan.
Visst är det fint!
 

Om man vandrar vidare mot Simrishamnshållet så kommer man till en charmig liten strandremsa.
Där växer det ett ensamt träd som ger platsen sitt karaktäristiska och vackra utseende. Så fint med Stenshuvud långt där borta i bakgrunden.
 

När jag och Johnny sakta vandrade fram i den mjuka sanden, var där plötsligt ett vitt stenhjärta som påkallade min uppmärksamhet. Jag lät det ligga kvar på stranden och gick vidare.
Men på vår tillbakaväg var det där hjärtat där igen.... som om det var menat för just mig ...
... försök själv hitta samma lilla sten på en sandstrand två gånger ....
Numera ligger det vita hjärtat i min ficka, och ibland fingrar jag lite på det.
 

Den här eftermiddagen kändes nästan som en av de första vårdagarna. Fast inte en enda fågel hördes sjunga, utan det enda som bröt tystnaden var vågornas lugna kluckande.
 

När jag åter satte mig i bilen för att köra den korta sträckan hem, slog jag ett öga på bilens termometer.
14 plusgrader.
Nej, inte behövs några stickade mössor då inte!
 

Dagens citat:
Den enda människa du någonsin
borde tävla med är dig själv,
därför att en ärligare motståndare
kan man aldrig få.
 
Jag önskar er en riktigt härlig fredag.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg