Allmänt

Vi önskar Er Alla Ett Riktigt Gott Slut!


Jag och Stefan vill önska alla våra nära och kära, våra vänner och alla er kära läsare en fin nyårsafton.
Jag hoppas att det blir en lugn kväll, att ingen kommer till skada och att inga djur ska behöva lida av människors galna påfund med raketer och smällare. 
 
 

Vi kommer att fira här hemma i Gyllebo med våra hundar och katter.
Våra hundar är lyckligt lottade och är inte alls rädda för nyårsraketer.
Johnny som är militärhund är jag ändå extra försiktig med såklart.
Jag vill inte att han ska få någon dålig upplevelse som medför att han blir skotträdd i framtiden. Även de små juvelerna är jag rädd om, självklart.
Inget daltande om de visar sig oroliga, bara försöka vara precis som vanligt för att inte spä på någon rädsla.
 
Vi kommer att njuta av god mat och dryck. En ljuvlig nyårsblomma står på bordet och är en fröjd att vila ögonen på. Kanske hoppar vi i badet när klockan slår tolv. En ypperlig plats att blicka upp mot eventuella raketer här ute i skogen.
 
 
Om ni nu ska utlova några nyårslöften för det kommande året, så välj något som ni tänker hålla.
För löften ska man banne mig hålla, även sådana som man ger sig själv.
Jag ska se till att skratta lite mer, hitta på lite mer galna saker och inte ta mig själv på för stort allvar.
Ja, det där vet jag att jag kommer att kunna hålla!
 

Kvällens citat:
 
365 nya dagar
365 nya chanser
 
Ett Gott Nytt År.
Annika & Stefan
(de glada blekfisarna i Gyllebo)
... och ja, nästa dopp får bli i sjön ...
 
 

En stilla morgon vid Klammersbäck

Gomorron
så här på nyårsaftons morgon!
Hoppas ni alla mår gott och är pigga och glada.
Hos oss är allt precis som vanligt och en morgontur väntar nu på mig.
 
För någon dag sedan tog jag och hundarna vår morgonrunda på norra stranden av Vitemölla.
 

Jag och hundarna var först ute den här morgon, inte en människa syntes till.
Ni som känner mig vet att det liksom kvittar hur sen jag än tycker att jag är, så är jag ändå alltid först ...
Nåväl, jag älskar känslan av att ta mig ann en orörd plats tidigt i den sköna gryningen.
 

Innan vi började vår vandring var jag tvungen att städa upp i bilen. Tyvärr hade lilla hunden Lykke kräkts på den korta bilfärden vi har till Vitemölla. Trots de åksjukepillerna hon fått blev han genast illamående av bilens rörelser. Den lilla stackaren.
(mer om det i ett senare inlägg)
 
Men vi var snart framme och redo för en stärkande promenad. Hundarna var ivriga och liksom "hoppade trettiett" vid min sida. Johnny hoppade minst etthundratrettioett, för så höga skutt som han kan ta, det kan ingen annan hund klara av tror jag.
 

Jag vände ryggen mot Vitemöllas lilla söta hamn och styrde kosan mot Klammersbäck och Haväng.
Himlen såg sådär lite ilsket hotfull ut. Tidigare på morgonen hade det såklart regnat, men nu kämpade solen tappert mot de tunga molnen.
 
 
Jag log lite för mig själv när jag såg alla de små och stora hundavtrycken i den mjuka sanden. Till och med deras tassavtryck såg glada ut. Så här borde alla små hundar få början sin dag!
Jag kände en stor tacksamhet över att ha möjligheten att ge mina hundar dessa upplevelser. Att få vara en del av deras liv varendaste morgon.
 

 
Jag känner såklart även en stor tacksamhet över att ha möjligheten att uppleva så mycket roligt och skönt tillsammans med det här glada, fyrbenta gänget för egen del också.
Att få njuta av allt det som naturen och vädrets makter bjudet, det är liksom en gåva.
Borta vid Haväng var det den här morgonen som om stranden badade i ljus. Sååå vackert.
 

Strax var vi framme vid Klammersbäcks mynning.
Där gick vi en bit upp i tallskogen och tog oss över via den lilla bron.
 

Så kom vi fram till den där platsen som är med på min topplista över Österlens absoluta bästa.
Platsen vid det underbart vackra lilla trädet. Platsen där den fina stolen står och bara inbjuder till en stilla stund i sina egna tankar.
 

Här är så njutningsfullt och skönt. Jag älskar att vara på just den här lilla platsen.
Att få sitta för en stund och bara blicka ut mot havet och låta tankarna vandra iväg helt fritt.
Den här morgonen var det som om de tre hundarna också bara satt här för en liten stund och tänkte. Kanske funderade de på alla kaninlortar de skulle försöka äta på hemvägen, eller på de goda dofterna som fanns på trädstammarna vid stigens kant ...
Skönt hade vi det åtminstone.
 
 
När vi vandrade tillbaka genom tallskogen plingade det i min telefon. Det var en orolig veterinär från Canada (min underbara dotter Andréa) som ringde för att höra hur det var med vår åksjuka lilla vän.
Jag sjönk ner med ryggen mot en trädstam och satt sedan där i skogen med hundarna i mitt knä och pratade med min dotter en god stund. Hon längtade efter havet och jag längtade efter henne.
 

Jag tittade på de åldrande nyponbären och tänkte för mig själv - när de åter står i full blom, då kommer hon kanske hem. Då ska jag ta med henne till den här platsen, för den vet jag att hon älskar. Just här började vi vår lilla vandring i somras. Om det kan man läsa här.
 

Dagens citat:
 
"Trots att ingen kan gå tillbaka och börja om från början,
kan vem som helst alltid skapa ett helt nytt slut."
 
Glöm aldrig det, att vi är alla och envar ansvariga för hur vi skapar just våra liv.
Även om det är mycket som vi inte kan påverka runt omkring oss, så är vi alltid själva ansvariga för hur vi tänker och reagerar på det. Och våra reaktioner är ju de som bestämmer hur vi mår.
Jag hoppas att var ni än befinner er i livet, så skapar ni det bästa livet som det bara går med just era förutsättningar 
Det tänker jag göra, så gott jag kan!
 
Ha det bäst.
Kram Annika
 
... och kanske tittar jag in lite senare och sänder er alla lite sköna nyårshälsningar.
 
 
 
 
 

Mitt December 2017

 
 
Mitt December 2017
... har varit ljust och vackert ... i alla fall i mitt sinne. Vad vädret beträffar så kan det nog omöjligt bli mörkare och tråkigare såhär på årets sista månad. Visserligen har jag sett till att ta tillvara alla de solglimtar som trots allt bjudits. 
Mitt december har varit fyllt av julbestyr. Även om jag valt bara det jag själv tyckt varit roligt, så ligger ett visst mått av trötthet nu över mig. Det har varit tufft att både jobba full tid och stå för marktjänsten helt ensam då stackars Stefan fått ligga med foten i högläge mest hela tiden.
Mitt december har varit längtan efter mina närmsta (ja jag vet, jag är lite tjatig om det där) men det har lättat litegrann nu, om man jämför med i november. Då mådde förfärligt dåligt, vilket jag för stunden aldrig någonsin skulle erkänna såklart... jag är en krigare och då är det bara framåt som gäller!
Mitt december har även innehållit en förlust, en sorg av att ha mist en älskad släkting på självaste julafton. Mitt fjärde adventljus kommer jag för alltid, varje år framöver att tända för min fina gudfar ♥
Men mest har Mitt December varit fyllt av stor tacksamhet och tillfredsställelse över alla små gyllene vardagsögonblick. De där små sakerna som i slutändan egentligen är det stora ...
 
Nu hälsar jag Januari 2018 välkommen in i mitt liv, och jag har stora förväntningar på snöstormar, trafikkaos och spänning. Så hoppas jag såklart att min käre Stefan blir helt frisk snart.
 
Note to myself: Så fort det blir någorlunda varmt igen ska jag inleda min tillvänjning för att bli nybörjare i vinterbadning 2018.... kanske .... eller så utmanar jag ett tips jag fått ... lär mig gå på lina!
 
Kram på er alla
Annika
 
 
 
 
Visa fler inlägg