Finns det något sötare?
Hej på er.
Finns det något sötare än små kattungar?
När jag tittar tillbaka på bilderna på min lilla kattunge Judith, så vill mitt hjärta liksom bara smälta ihop som en eldröd lavaström i bröstet på mig.
Hon var så fantastiskt söt med sina stora, rädda ögon som vittnade om den tragedi hon som mycket liten kattbebis fått vara med om.
Judith var inte någon planerad familjemedlem. Hon var ingen katt som vi väntat och längtat efter. Nej, det var tragiska omständigheter som gjorde att hon plötsligt blev en del av vår familj.
Det var jag själv som stod för tragedin. Naturligtvis var alltihopa en olycka ...
Det var när jag skulle köra och handla som en katt kom utspringande från vägkanten och sprang rakt in under min bil. Som ni förstår så hade jag inte en chans att varken bromsa eller väja undan. Det hördes bara en dov duns när katten slog i botten på bilen. I backspegeln såg jag hur den svartvita katten blev liggande kvar mitt i körbanan.
Blixtsnabbt stannade jag bilen och sprang chockad dit.... det var när jag närmade mig som jag såg att det även låg en liten hårig klump sidan om den livlösa katten. Den lilla klumpen visade sig vara en oskadd kattunge som suttit i munnen på sin mamma.
Snabb som en vessla drog jag kattmamman till sidan, bort från väg 11 och tryckte sedan den lilla chockade kattungen mot mitt bröst.
Med kattungen innanför tröjan knackade jag på i alla närliggande gårdar och hus, men ingen ville kännas vid varken den lilla ungen eller den döda mamman.
Det fanns bara ett alternativ. Kattungen fick följa med mig hem, och jag fick bli hennes nya mamma.
Jag skrev en efterlysning på facebook, för kanske fanns det någon som kändes vid den döda katten trots allt, kanske fanns det fler ungar någonstans ...
Den där efterlysningen gav ingenting - mer än många hjärtan och hälsningar. Även några argsinta kommentarer trillade in såklart, om allt jag gjort fel och allt jag borde gjort...
Jag brydde mig inte ett dugg om de där arga kommentarerna jag fick på nätet. Jag gjorde precis allt som jag kunde göra den där gången, och alla fina kommentarer vägde upp med råge.
Och för lilla Judith blev det så bra det bara kunde bli.
Den första tiden var jag tvungen att mata henne med nappflaska. Eftersom hon var full med både loppor och skabb, så fick hon komma till veterinären ganska omgående. Hon fick vaccinationer och en grön tatuering i örat.
På bringan hade hon ett infekterat sår som jag smorde med salva. För att hon inte skulle slicka på det där såret fick hon vara klädd i en liten tröja gjord av ett par gamla strumpbyxor.
Nej, katten Judith var varken planerad eller efterlängtad ... Men hon var icke desto mindre välkommen för det.
Vi tog emot henne med öppna armar och gav henne ett "för-alltid-hem".
Den sommaren njöt vi av det gulligaste som finns i hela världen. En lekfull liten kattunge.
Idag är Judith en naturlig del av vår familj såklart. Hon har fått ett gräsligt humör i vuxen ålder måste jag säga. Fast även om hon både morrar, spottar och fräser, så skulle hon aldrig använda sina klor för att riva mig.
Vår lilla, fina Judith!
Dagens citat:
Ingen dörr är stark nog att stänga ute en katt,
eller en älskare.
Ja, det var väl tur att det var en katt som ödet förde till mitt hem den där dagen ... för någon älskare hade jag inte alls orkat med, i synnerhet inte om han haft både skabb och loppor ...
Ha en fin kväll och kram på er.
Annika
Vilken fin historia. Visst känns det bra att få hjälpa de små liven även om det inte var planerat. Och vad fin hon var/är:) Vi tog själv två små kattungar för några månader sedan som var född i en ödelada. Dom är 6 månader nu och fulla av liv♥
Ha en trevlig lördagskväll!