Den 26 mars var våren här och vände.
Hejsan
Så har vi äntligen kunnat vandra runt vår älskade sjö igen. Jag och mina hundar. Det var den 26 mars, precis innan snöovädret kom och slog oss alla med häpnad
(Efter påskens alla snöbilder så är det knappt att jag kan minnas att det såg ut såhär strax före påsken.)
Min runda gick inte fort och det gjorde ganska ont ... i alla fall i början.
Sedan fick jag betala dyrt för det på kvällen i form av rejäl värk. Men det var såååå värt det!
-Annika, det där var väl idiotiskt!, påpekade Stefan när jag gnällande ändrade position i soffan.
- Mmmm ... tänkte jag.
Ja, då när jag låg där på rygg med smärtor som inte gick att tänka bort, då ångrade jag mig ganska mycket faktiskt ... men så tänkte jag på hur härligt det varit och då ångrade jag mig inte ett skvatt längre.
För kolla här, så ljuvlig, snart blir det så igen!!
Den här morgonen kunde solen inte riktigt bestämma sig för om den skulle visa sig eller inte.
På marken blev det långa skuggor av mig och mina hundar. Jag älskar att se oss alla fyra som långa smala roliga skuggor så som det blir nu på våren när solen är så låg.
Inne i skogen var nästan all snön bortsmällt och det kändes så underbart.
(Men med facit i hand så skulle det fyllas på med en rejäl skvätt snö, något jag inte kunnat tänka mig den här dagen)
Det var en alldeles ljuvlig morgon och på något vis kändes det som om sjön var glad över att ha oss tillbaka igen.
Jag kunde se att i "lökbacken" hade de små spira ramslöksbladen försiktigt börjat sticka upp.
Jag kunde se att vinterns stormar farit fram rejält. Ett träd hade brutits av på mitten och jag tänkte nöjt för mig själv att här behövdes då inga konstgjorda insektsholkar som blivit så populära, här sköter naturen den saken på egen hand, precis som det är tänkt från början.
När jag var på andra sidan sjön, ungefär vid Munkagången så gick solen i moln. Fast det gjorde inte särskilt mycket. Det var så gudomligt härligt ändå.
Jag la märke till att någon fyllt i "hjärtstenen" med orange färg i år. Denne någon (som jag tror mig veta vem det är) kunde faktiskt valt en vackrare färg tycker jag ... men nåja ... nu får det väl vara som det är med den saken.
Bäcken forsade som i vild förtjusning och hundarna såg ut att vara minst lika förtjusta de.
Min runda runt sjön är 5,8 kilometer om man börjar och slutar hemma hos mig, vilket jag ju måste göra såklart.
Jag är så galet lycklig att åter kunna ströva där på min runda igen. Även om jag inte kan göra det varje dag ännu, så känns det alldeles underbart!
Dagens citat:
En av hemligheterna med livet är
att kunna förvandla stötestenarna
till stenar att kliva på.
Ha en härlig kväll.
Snart är våren här på riktigt, det vet jag.
Kram Annika
