När solen strålade över Österlen tappade jag tron på mänskligheten
Hej.
Fräcka tjuvar har vi väl alla hört talas om, men man tror aldrig att man själv ska drabbas. Att man ska bli bestulen mitt på ljusan dag... men tyvärr var det vad som hände mig ...
Det var den där härliga söndagen då alla människor var ute och njöt av den skygga solen som plötsligt visat sig.
Jag hade varit ute med mina hundar på morgonpromenad och skulle därefter åka en runda på Österlen med Stefan. Vi skulle njuta av vädret och kanske knäppa några härliga bilder.
Vårt första stopp blev vid vårt vackra Glimmingehus. Vi stannade bara till där, och jag tog ett par foto på borgen som stod där så fint mot den klarblå himmeln. Stefan satt kvar i bilen, han har ju ont i foten och kan inte gå så långt.
I Skillinge stannade vi också till för att ta några bilder på alla de sjöfåglar som normalt uppehåller sig där.
Jag hoppade ur bilen och gick några få meter ner mot havet.
Någonting med en helikopter, sjöräddning och ytbärgare var i full gång ute över havet. Jag förstod senare att det där förmodligen bara var en övning.
En man kom vandrade med snabba steg och började prata med mig, uppenbart intresserad av min kamera ...
Stefan hoppade också av bilen i max tio minuter, och jag var ju så säker på att han då låste bilen.
Undertiden som jag tog bilder så la Stefan märke till en bil och en man som parkerade väldigt nära vår jeep som stod bara några meter ifrån oss. Stefan kunde efteråt minnas att mannen studerat oss en stund där vi stod, han tom log lite mot Stefan. Men han stod där och liksom väntade ...
Det måste ha varit där och då någon stal mitt dyra, fina kameraobjektiv som jag lagt i en väska på golvet i bilen.
Jag märkte det inte genast. Istället blev jag väldigt osäker på om jag verkligen tagit det med mig när vi körde ... Ni vet sådär man kan bli när man blir osäker, fast man egentligen är tvärsäker.
Hur skulle någon kunna ta det från bilen när vi stod intill ... på bara tio minuter?
Olustkänslan fanns där. Min intuition sa mig att något var fel.
Jag tog några bilder till från bilen, ut över Gislövs Hammar och på helikoptern som höll på att avsluta sin övning.
Jag hade fått en klump i magen.
Vi stannade till I Brantevik där jag tog ett par bilder till ifrån bilen, innan jag bara vill åka hem för att se så min väska med det dyrbara objektivet var i säkert förvar hemma... jag ville bara hem och se. Kanske mindes jag fel kanske hade jag bara glömt kvar det i hallen ... Men jag visst ju ....
... såklart var det inte där. Jag mindes ju hur jag haft det med mig och lagt det ner på bilens golv, så som jag alltid gör.
Normalt låter jag aldrig något så dyrbart ligga kvar i bilen. Aldrig någonsin!!! Jag är en överdrivet försiktig människa, som alltid håller krampaktigt i mina saker, i tron att jag närsomhelst kommer att bli rånad. Mina barn har skrattat lite åt mig och nog tyckt att jag varit tramsigt försiktig.
Den här gången skulle jag ju bara springa ett tiotal meter ner till strandkanten, och Stefan skulle stanna kvar i bilen ... om det inte vore för den där helikoptern som fångade hans intresse ... om det inte vore för den ...
Det sägs att det är tillfället som gör tjuven ...
Den här soliga, vackra dagen på Österlen blev för mig genast mörk, kall och dyster. Det drog som en kall, fuktig vind över mig. Plötsligt kändes det som om alla mina fina godtrogna tankar om människor förbyttes mot misstänksamhet, rädsla och en stor ledsamhet.
Visserligen var det bara materiella ting och det finns såklart mycket värre saker som kan hända, men för mig var det så mycket värt och något som jag sparat till väldigt länge. Ett objektiv jag använder dagligen med stor glädje. 20.000 kronor, som ett nytt likvärdigt objektiv kostar, är inget jag snyter ur näsa och jag blir så ledsen på de som inte lärt sig skilja på ditt och mitt....
Lite inspiration har liksom runnit bort, som skitet diskvatten sakta rinner ner i avloppet ...
Dagens citat:
Lita på människorna, men lås alltid er bil!!
... och låt ingenting, aldrig någonsin ligga kvar i bilen.
Lite ledsna kramar från mig idag.
Annika
(en halv minut efter den här bilden togs, stjäls mitt objektiv från vår bil som står längst ner på parkeringen ett tiotal meter ifrån mig)
Oh vad trist - sorgligt att man inte kan skilja på ditt o mitt. Hoppas för din skull att det ingår en allriskförsäkring i din hemförsäkring för där kan du ju i så fall få tillbaka lite. Glöm inte att göra polisanmälan.
Tröstekram Monika