Klåfingrigt fruntimmer och Cillas äbblakaga
Hejsan
En tidig morgon i veckan bjöd moder natur på det mest underbara höstvädret man kan tänka sig.
Lugnt, stilla och sol. Ja, ni läste helt rätt - just sol!
Vid Gylleboslottet var det tyst och stilla. Från det stora kastanjeträdet hade kastanjerna börjat falla ner på vägen. Där brukar det bli en farlig sörja av löv och krossade kastanjer lite längre fram på hösten. Jag älskar kastanjer. Det påminner om när man var barn. Tänk, då gjorde jag kor av dem med lite tandpetare och livlig fantasi.
Även björken såg ut att vara i riktig höstskrud den här morgonen, ja på gränsen till vinterutstyrsel nästan, dvs snart naken.
Inne i skogen nådde solens första skälvande strålar inte riktigt fram, men det var mysigt att vandra där i den gryende morgonen. Vattnet i sjön glittrade inbjudande och jag ångrade att jag inte tagit mig ett enda dopp där i sommar. Men så är det - "sent ska syndaren vakna".
På ett ställe i skogen fick jag syn på de högsta, gängligaste svampar jag sett. I en klunga stod de som höga majestäter mitt i solskenet.
Jag satte mig ner för att fotografera dem. Så sträckte jag mig fram för att vika undan lite löv som skymde sikten för mitt objektiv. Jag - det klåfingriga fruntimret kunde då genast artbestämma de där gaciösa svamparna.
Bläcksvamp.
Om inte detta var fjällig bläcksvamp, så vet jag inte hur sådan bläcksvamp ser ut.
På google kunde jag läsa att den lär vara ätlig, men bör ätas innan den svartnat. Och det finns väl ingen levande människa som plockar med sig den här sörjan hem för att tillaga. Såvida man inte vill tillreda någon dödlig häxbryggd förstås
Svampen växer även väldigt snabbt och någonstans nämns att man tror att den är en köttätande svamp. Ja, den äter såklart inte små barn eller så, utan den äter något som kallas nematoder.
Spännande och intressant tyckte jag, där jag låg på knä i löven med kladdiga och svarta fingrar..
Sedan torkade jag av det värsta på byxorna och gick vidare.
Det var verkligen en sagolik morgon!
Av Stefans gulliga kusin, Cilla, har jag fått ett nytt recept på äppelkaka. För äppelkaka måste man äta om man kommer från Kivik, som Stefan ju gör. Så i detta huset äts det alltid äpple på kors och tvärs hela hösten. Jag brukar ofta göra en särskild äbblakaga som Stefan älskar, men då och då är det kul att få lite omväxling tycker jag.
Den här var sagolikt god med ett täcke av mandelmassa och cremefraich ovanpå. Smarrigt värre.
Dagens danska citat:
Hvorfor jeg
ikke har
tatoveringar?
Av samme grunn
som man
ikke setter
klistremerker
på en Ferrari.
Ett sött litet citat.
Själv har jag inga tatueringar, av den enkla enledningen att jag inte tycker att jag passar i det. Eller inte känt att det varit något jag vill ha. Inte ännu i alla fall.
Jag har många vänner med tatueringar, stora galna tatueringar och jag älskar dem alla. De är en del av deras stil och personlighet. Bara för att jag själv inte har just den stilen betyder det inte att jag inte kan tycka att någon annan passar i det och att det är vackert på andra. Men själv är jag ju en Ferrari ...
Det är nästan som namn. Det är personen som gör att namnet blir fint, inte tvärtom tycker jag. Föresten har jag vänner som heter just Ferrari. Om de har tatueringar vill jag dock låta vara osagt ...
(Kram på dig S.Ferrari, snart är det jul, som jag vet att du längtar efter!!)
Ha det gott.
Annika
