Så himla kul att fylla 50!
Kära Blogg.
Jag har haft underbara dagar. Fantastiska.
Jag skulle kunna skriva en bok om min 50 årsdag, men det går ju inte, och jag är ju ingen författare. Men lite kan jag försöka att berätta.
Min sista kväll som 49 åring satt jag och mös i min fåtölj när regn och rusk härjade utanför. Plötsligt stod en kär gammal vän på min trappa. Inte någon gammal vän utan en vän jag haft sen gammalt. En vän jag tappat bort i livets labyrint. En vän jag har många minnen tillsammans med, en vän som varit med om mina galnaste upptåg, en vän som vet mina bästa bevarade hemligheter, den vän jag alltid ringde när livet kändes taggigt ... Fina goa Madde, TACK! ... tack för att du kom! Nu tänker jag inte tappa bort dig igen! Punkt!
Så var det dags att sova med nya bettskenan, Inte lätt! Klockan tre somnade jag dock till slut, för att snart vakna upp igen av värsta chocken. Tre vrålande töser stod vid min säng och sjöng och gastade för fulla halsar. Tre apor. Klockan var fem, och jag hade tydligen blivit så väldigt mycket äldre över bara en natt ... inte konstigt att jag kände mig trött ...
Ute i vårt orangeri var det framdukat en fantastisk frukost, med nybakta bullar av aldrig smakat slag. Gudomligt goda. Mina älskade töser hade pyntat och gjort allt så jättefint. Tysta som små möss, hade de fixat allt för att kunna väcka mig innan min egen klocka ringde halv sex. Jag fick presenter och överraskningar och hade en härlig morgon. TACK STEFAN och TACK TÖSER!
När unga töser går upp så väldigt tidigt, blir det liksom ett bakslag efter ett tag. Unga flickor blir lätt trötta. Döttrarna sov sig pigga hela förmiddagen, medan jag och Johnny sprang ut i skogen.
Sedan var det dags med förberedelser. Amanda for iväg till sitt jobb några timmar, Emmy bidrog med sitt lugn och Andréa fixade garneringen på tårtan, men först tog hon ett bad.
Efter det satte liksom dagen igång i en rasande hastighet, och jag skulle kunna berättat om varje present, om varje gäst, om varje underbart ögonblick. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället visa några av alla bilder som togs ...
Vädret på min 50 årsdag var inte alls det jag hade drömt om. Lite för kallt, lite för mulet och mycket för blåsigt. Men det blev bra ändå, Jättebra och någon tog sig till och med ett dopp.
Så skulle jag kunna skriva om varenda gåva jag fick, varenda underbar blomma som nu smyckar mitt hem. Men jag fick så mycket och allt är jag så oerhört glad och tacksam för, så det får räcka med att jag berättar om en sak.
Det var en present från mor Karin, alltså min svärmor. Hon hade med omsorg valt ut en antik gammal fin sak som gått i arv genom släkten. Det var en fasettslipad tjock glasskiva omfattad med silverhandtag. En oersättlig sak liksom. Precis när Stefan skulle räcka mig den vackert inslagna present for hela paketet med ett brak i golvet. Pang, krasch, bom...
Ja, så kan det gå. Inget kalas utan kras. Lite synd om mig, men mest synd om mor Karin. Fast jag ska nog komma på ett sätt att laga och fixa till det där fatet igen. Det blir kanske aldrig som förr, men helt ska det bli igen.
Nu tänker jag avsluta med ett enkelt tack.
TACK! till alla som uppmärksammade mig på min dag.
"Njut av stunderna i livet, i morgon är de minnen"
Kram och Hejdå Bloggen.
Annika 50 år
