Allmänt

Augustimörker och grön uniform.

Hejsan.
Vilka ljuvliga kvällar det är nu i augusti.
Det är så vackert så jag nästan dånar lite grann.
 

Förra helgen hoppade jag i min gröna uniform och for på tjänstehundsträning.
Underbart. För varje gång som jag kör iväg med min bruna "militärvolvo" så är jag överlycklig. Det betyder att min Johnnyhund är i god form och vi båda har ännu en mysig träningsdag att ge oss i kast med.
Tidigare i somras var Johnny inte riktigt kurrant och såklart blev jag orolig. Nu har han fått vila lite mer ett tag och haltar inte längre.
Jag ger honom blåläppad mussla som ska göra hans leder lite bättre och vara bra för lite äldre hundar.
Ja, nu är han så pigg att jag funderar på att själv börja med sådan där mussla ....
 
 
Min fine Johnnyhund gjorde ett bra jobb och jag blev såklart stolt.
Värre är det egentligen med mig själv. Jag har trappat bort all smärtlindringen nu i sommar som jag tagit mot mitt diskbråck. Och fy tusan, då kände jag att pillerna verkligen haft effekt. Stundom gör smärtan sig rejält påmind nu, då får jag bita ihop och grimasera en stund.
 
En halvgalen sak som nu väntar på mig är den tjejmil som jag anmälde mig till innan ryggen knasade sig.
Sådana där saker ställer man inte bara in hur som helst. Flyg och hotell är bokat och betalt, så det måste helt enkelt bli av. Lite mjukträning har jag kommit igång med, och jag får försöka göra mitt bästa med mycket pannben.
 
 
 
När jag inte jobbat eller flängt runt i skogen, så har jag passat på att lyssna på ännu en bok. Den här gången var det en sann berättelse från ett familjehem. En bok som heter "Mamma sa att jag inte fick berätta" av Cathy Glass. Jag gillar ju sanna berättelser så den här följde jag med stort intresse, men också förfäran.  Jag imponerades av den underbara familjemammans klokhet och tålamod.
 

Dagens citat:
 
Det är en så otroligt skön
känsla att göra det där som
andra sade att man aldrig
skulle klara av.
 
Ha en ljuvlig dag och en stor kram.
Annika
 
 
 
 
Visa fler inlägg