Mera solrosor och en tur till Önneköp.
Hej hej
Jag är ledsen om någon tycker att jag börjar bli dryg med mitt tjattrande om de här solrosorna nu.
Men jag är själv så fylld av förundran och sådär lite lagom mallig också. Mallig och stolt som man kan bli när man lyckas med någonting lite över förväntan. Fast mest är jag förvånad och smått fascinerad.
Nu har de slagit ut allihopa och det blev några gula och några röda.
Så ljuvligt vackra båda färgerna.
Det som gör mig mest förundrad är att de nu inte tycks kunna sluta växa.
Den högsta solrosen är drygt tre meter hög, vilket jag inte kunde tänka mig när jag tidigare i år varsamt spjälade upp dem mot små tändstickstjocka blompinnar.
Bladen är stora som dasslock och stammen har blivit jättegrov.
Ja solrosor är nog en av mina absoluta favoritblommor.
Någon som också gillar solrosor är min gulliga kompis i Ilstorp. Hos henne har fåglarna sett till så att det blivit en massa ljuvliga solrosor där fågelbordet tidigare stod i vintras.
Jag tycker nästan ännu mer om hennes sort av solrosor, inte fullt så höga, men vilda och busiga precis som jag vill att de ska vara.
När vi hade beundrat min väninnas vackra blommor både länge och väl så for vi iväg på en liten tur ut i obyggden. Vi körde en sväng till den lilla byn Önneköp, där vi gick på ett underbart fik med de mest fantastiska fikabrödet. Högsta betyg på det!
När man är såhär ute i "stökäppalandet" och far så får man se både det ena och det andra...
Tusen tack finaste vännerna för en härlig eftermiddag ♥
Jag hittade ett litet citat som jag tycker passar bra efter att ha besökt vännerna från Ilstorp:
Vi har varit vänner så länge nu
att jag inte längre kommer ihåg
vem som har dåligt inflytande
på vem.
Vi är nog lika goda kålsupare på den fronten allihopa.
Om ni har gamla kära vänner, var rädd om dem.
Ha det gott kära ni.
Kram Annika
Föresten, om mina solrosor fortsätter med sitt galna växande så kan det hända att jag måste blogga om dem igen. Ingenting är någonsin säkert.
