Att åldras och bli gubbe.
Hejsan och gomorron.
En del har den underbara möjligheten i livet, att få åldras och bli gubbe.
Nej, jag syftar då egentligen inte på min käre make Stefan, även om han såklart också åldrats en smula sedan jag hittade honom i ett byggvaruhus runt millenniumskiftet.
Den jag menar och syftar på här, är min käre hund. Min store, underbara flatte Johnny.
Som de flesta hundar har han varit extra trött och slö den här sommaren. Det har väl egentligen inte varit särskilt konstigt med tanke på den långa heta sommar vi haft.
Johnny har dessutom haft ont i ena benet och stundom hoppat runt här på bara tre ben.
Ålderdom och artros tänkte jag och beställde medikamenter på nätet.
Jag höll Johnny i vila och gav honom ett dyrt dundermedel från Nya Zealand som görs på grönläppad mussla.
Om det är den grönläppade musslan som gjort verkan, eller det är en form av hundalzheimers som nu kommer smygande, det vågar jag inte med säkerhet säga... Men någonting har hänt. Johnny är pigg som en treåring igen. Och med en flatcoated retrievers mått mätt, så vill det inte säga lite.
Han har blivit som "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann". Plötsligt, efter drygt nio år har Johnny börjat rymma från tomten. Första gången trodde jag det var en slump ... att en grind av misstag stått öppen eller så ...
Andra gången jag hämtade honom hos snälla människor i Gyllebo insåg jag att han själv tagit sönder nätet och rymt.Hans nos var blodig av allt knuffande på vårt stabila stängsel. Johnny var helt obekymrad om sin blodiga näsa och såg alltigenom lycklig ut.
På facebook bedyrade jag mina grannar att det här aldrig någonsin skulle hända igen. Heligt och dyrt försäkrade jag att det var sista gången de fått påhälsning av vår förrymde hund ...
Orden jag skrev på nätet hade inte mer än skickats iväg ut i cyberrymden förrän Johnny försvann som en avlöning igen.
Alla som har haft en hund på rymmen vet hur hemskt och otäckt det är. Man är inte bara orolig för vad den fyrbente vännen ska ställa till med för andra människor, såklart oroar man sig för sin älskade hund också.
Nu har vi återigen rymningssäkrat vår tomt. Men av den blodiga hundnosen att döma så har Johnny gjort några tappra försök igen när ingen ser...
Med en pigg hund och ett diskbråck som sakteliga börjar läkas ser jag fram emot en härlig löparhöst med min gamle vän igen.
Jag och Johnny har sprungit många mil, sida vid sida och kanske får vi möjligheten att lufsa på ännu en höst.
Fundersamt glor jag på burken med den grönläppade musslan och på den köttgryta jag precis håller på att tillaga åt min käre make....
Så kikar jag på Stefan där han ligger på rygg borta i soffan med sin stora gipsade fot i högläge ...
Skulle man våga testa på honom också ....???
Men så minns jag tiden då vi träffades .... nej, det orkar jag nog inte med just nu ...
Dagens citat:
Det enda sättet att leva länge är att åldras.
Ja man ska vara glad och tacksam för att man får åldras, det finns så många som inte får den möjligheten.
Och skulle ni se att Stefan följer med på våra löparrundor till våren när gipset tagits bort, ja då vet ni vad jag smugit ner i hans morgonkaffe.
Ha det fint och kram
Annika
😁😁😁😁