gylleboannika.blogg.se - Grönska och integration.

Grönska och integration.

Hejsan
Oboy vad det grönskar i naturen nu.

Jag vet att jag skrivet det förut här på bloggen och man kan tro att jag börjar bli senil och glömsk, vilket jag kanske också håller på att bli ... Men jag kan verkligen inte förstå hur det kan växa så det knakar -alltså, seriöst - på riktigt.

Den här morgonen kunde jag inte låta bli att ta med mig dunderklumpen på min vandring runt sjön. Dunderklumpen är min "riktiga" kamera. Den som väger flera kilo och som jag älskar att fotografera med.

Allt är så vackert nu, och jag ville passa på att ta fina bilder.

I kohagen hade ett gäng vita kvigor blivit utsläppta och de gick och njöt av det saftiga gräset.

Hundkexen blommade som bäst och nere vid badplatsen hade handikapprampen kommit på plats. Det där är väl säkra tecken på att sommaren är här på riktigt. Om nu någon mot förmodan tvekar på det ...

Det var redan varmt och skönt, trots att det var morgon. Så att komma in i skogens sköna skugga var riktigt härligt.

Myggen dansade runt både mig och hundarna, så det gällde för oss att traska på i ett raskt tempo.

Jag har redan märkt att det är ett riktigt myggår i år, så myggolja står nu antecknat på inköpslappen. Sluga, blodtörstiga kryp de där!

Så var jag framme vid min favoritplats. Den där backen som jag jämt tjatar om. Ramslöksbacken!

Ja, den är helt enkelt magisk. Inga foto i världen gör den här platsen rättvisa.

Jag bara älskar att strosa fram här. Med fötterna i ett par tunna sandaler, så jag känner gruset sippra in i skorna lite grann. Att få känna den tunga doften av lök i näsborrarna och höra ljudet av en ihärdig fågelsång.

Asså ... det är det som är livet! Att bara känna med alla sina sinne.

Varje år växer det en rosa, vild skogsblomma vid den ruttnande stocken som ligger där tung, mitt i ramslökshavet. Den där ensamma blomman ger en så skön kontrast till allt det vita. Ljuvligt.

När jag nästan var hemma igen såg jag att ännu ett gäng kossor flyttat in i kohagen. De svarta.

Det där är lustigt. Trots att dessa kor kommer att gå där tillsammans precis hela sommaren, de vita och de svarta, så händer det aldrig att de olika flockarna beblandar sig med varandra. De går i sina gäng, de respekterar varandra och ser ut att vara vänner. Men de håller sig alltid i sin egen flock. Oftast på olika ställe i hagen, men ibland på samma. Men alltid uppdelade.

Kanske är det därifrån talesättet "lika barn, leka bäst" kommer ifrån.

Nej, kor vet nog inget om integration tror jag. De bara äter, fiser och idisslar dagarna i ända.