Ett år har gått.
Hejsan.
Idag är det precis ett år sedan allt höll på att ta en vändningen med förskräckelse för oss.
Egentligen hade jag inte tänkt att skriva någonting mer om det som hände då.
Jag jobbar alltid med att positivt bara se framåt och låta tråkigheter försvinna i glömska i mitt förflutna. Men någonting i mig vill ändå tänka tillbaka och dra nytta av de erfarenheter en sådan upplevelse faktiskt ger. Livet ger oss lärdomar hela tiden, och av dem måste vi styra om våra liv. Ändra kursen i rätt riktigt helt enkelt och slå av på takten.
Jag och Stefan har ändrat kursriktning förut i livet tillsammans. Vi har erfarenhet av att livet prövat oss rejält. Saker som gjort att vi stått i vägskäl och tvingats ta ställning till vilken väg vi skulle ta.
Den här gången började det med att Stefan fick influensa ... trodde han.
I efterhand inser jag att alla hundarna visste att det där inte var någon vanlig influensa. De låg alla troget vid Stefans sida och vek inte en tum. Jag minns det där så väl, de ville knappt lämna Stefan trots att jag lockade på dem.
Det blev bara sämre och sämre med Stefan och till sist kunde han inte längre andas utan hyporventilerade som jag aldrig hört någon göra förut.
Det som borde blivit en ilfart med ambulans, fick bli en ilfart med byggarjeepen och mig själv vid ratten. Larmcentralen gjorde en miss som kunnat sluta riktigt illa.
Väl på sjukhuset insåg man allvaret och det kom att bli en tre veckor lång sjukhusvistelse för min Stefan.
Det som hänt var att en vaskulitsjukdom som Stefan har och medicinerat för i sex år, hade fått ett stort skov och njurarnas funktion hade upphört. Det som händer då kan till och med jag räkna ut. Allting i kroppen blir förgiftat och alla andra organ påverkas.
Hjärtat orkade inte som det skulle och Stefan fick flyttas över till hjärtintensiven i Lund.
Man hinner tänka mycket när något sånt här händer.
Jag minns att vi båda insåg vad som verkligen var viktigt i livet och vad som egentligen betyder något.
Mycket i livet är bara bagateller. Saker som man tror är livsviktiga, de betyder oftast ingenting i efterhand.
Ingenting har någon mening om man inte har hälsan och livet,
Jag minns den här tiden. Jag minns att jag kände mig stark som en oxe, eftersom jag var tvungen att vara stark. Jag hade inget annat val just då.
Vi hade företaget som skulle fortsätta rulla. Vår personal, våra kunder, vårt hus och hem och våra djur.
När Stefans tillstånd var som mest kritiskt så minns jag att jag lovade mig själv att lägga mindre tid på oro för bagateller, mindre tid på att läsa och lyssna på tråkigheter som jag faktiskt inte kunde påverka och istället välja saker som får mig att må bra. De små enkla tingen som är så läkande för själ och sinne.
För oss slutade alltihopa lyckligt. Stefan blev bättre och fick till sist komma hem. Även om en tuff medicinering väntade på honom så hade han livet och en framtidstro. Vad kunde vara viktigare?
Det blev en fortsatt lugn sommar för oss och det kändes som om ingenting spelade så stor roll längre.
De vanliga orosmolnen för ekonomi, jobb, kunder och annat var som bortblåsta.
Vi pausade livet lite grann .... som om vi cyklade, men knappt hade styrfart....
Idag, ett år senare, så har vi fått upp farten igen. Vi tuffar på och livet snurrar. Kanske inte lika fort och lika intensivt, men takten har ökat det märker jag
Kanske vill jag med detta inlägget bara påminna mig själv om det där jag insåg då, det där som var det viktigaste. För det är så lätt att bara följa med i farten, att glömma bort vad som verkligen betyder något.
Kärleken, familjen och vännerna.
Att inte oroa sig, inte vara bitter, inte känna avund eller otacksamhet - det gynnar ingen och allra minst sig själv.
Idag är jag tacksam och glad för att allt gick bra.
Kvällens citat:
Var besvärlig
Ta plats
Höj din röst
och backa inte.
Vi håller
varandras
händer
när livet bli läskigt.
Det var en liten påminnelse om vad livet lärde mig.
Jag önskar er en härlig kväll och kram på er
Annika
Vi behöver påminna oss om livets bräcklighet ibland för att kunna leva intensivt i nuet.
Så skönt att allt gick bra!