En fripassagerare på ryggen.
Hejsan
Ni vet ju redan att jag älskar att vandra med mina hundar. Varje morgon blir det antingen en lite större runda runt sjön eller en lite mindre tur ner i skogen. Men det blir nästan alltid en runda - varendaste dag.
Så är det för de flesta hundägarna, oavsett väder så måste man ju ge sig ut.
Min hundar älskar de här rutinerna. Dröjer det för länge på morgonen innan vi kommer iväg ut i skogen, så terroriserar de mig alla tre. De små hundarna biter mig i hälsenorna och den stora Johnnyhunden psykar nästan ihjäl mig.
Och visst är det ljuvligt när vi väl kommer ut i skogen.
Alla mina hundar älskar de här promenaderna, men lilla svart Molly är lite speciell. Hon har fått för sig att hon ska bli buren sista biten hem. Det kvittar om vi går en lång vandring, eller bara en kort sväng ner i skogen. Så fort hon märker att vi är på väg hem så ska hon bli buren och kan inte längre gå på sina egna ben.
Det gick så långt att jag fick skaffa en särskild ryggsäck att ha henne i. Även om hon bara väger några kilo, så var det ganska jobbigt att konka på henne i längden.
Nu åker hon med glädje där i sin ryggsäck när hon känner på sig att vi kommit halvvägs på vår tur.
Lilla tokiga Molly.
Johnny och Lykke kan nästan gå hur långt som helst.
Egentligen skulle Johnny vilja stanna en stund vid badplatsen och ta sig ett dopp. Inte något sådant där vanligt halvgalet retrieverplask som är typiskt för hans ras. Nej, Johnny tar sig mer små nätta kärringdopp i kanten, då han bara sänker sig sakta ner i vattnet.
Men nu är det hundförbud vid bryggorna, så vi får vackert trippa förbi utan att så mycket som blöta tassarna där.
Fast en gång fick jag göra ett undantag vad det gäller det där badförbudet. Den gången märkte jag att Johnny blev slö och konstig av det kvava klimat och den åskluft som rådde. Precis när vi passerade badplatsen var han väldigt påverkad av värmen, och jag beslöt att låta honom svalka av sig för att överhuvudtaget orka gå hem. Vid badplatsen var inte en enda människa den tidiga morgonen, inte mer än en kvinna som tittade till så allt var i sin ordning borta vid bryggorna. Hon var långt ifrån oss så jag tänkte att henne skulle jag i alla fall inte störa ... men jag hade fel... kvinnan i fråga skrek och gastade under tiden som hon kom rusande mot mig. Hon var röd i ansiktet som en tomat och röt att jag borde respektera reglerna.
Den gången bad jag bara om ursäkt och släpade Johnny med mig därifrån. Under tiden fortsatte hon att skälla och gapa långt efter mig.
Det finns tillfällen då nöden inte har någon lag, det här var ett sådant tillfälle, och det borde jag ha upplyst henne om. Att inte göra vad jag kunde för min hund när han blev dålig hade varit ett betydligt värre brott än att beträda en folktom badplats med honom.
Särskilt principfast var hon inte heller den ilskna kvinnan, för på kvällen då det vankades Allsång vid sjön, då såg hon plötsligt mellan fingrarna på alla små knähundar som plötsligt tilläts att vistas där....
Jag älskar när jag kan locka med mig min dotter Emmy på rundan, som jag lyckats med här.
Det är också hon som knäppt de foton där jag är med. Härligt att ha lite sällskap. Det tycker både jag och hundarna.
Väl hemma igen så var lilla hunden Molly pigg som en mört. Fast det är ju egentligen inte så konstigt för hon har ju suttit på min rygg och vilat sig i form.
Dagens citat:
Livet är så härligt att leva,
bara man har tillräckligt svag
karaktär för att njuta av det.
Ha det gott och kram på er.
Annika
