Att minnas ett slott och en sagolik barndom.
Hejsan
I veckan har jag haft ett alldeles särskilt möte. Ett möte med min barndomsvän. Min första kompis som jag spenderade massor av tid tillsammans med när jag var barn. Min granne och min vän Annelie.
Det var när de efterlyste personer som hade minnen ifrån Christinehofs slott, som jag tog mig i kragen och tog kontakt med min barndomsvän.
På det där slottet och i dess omgivningar har vi tillbringat hela vår barndom och en stor del av vår uppväxt.
Sådär långt ute i skogen hände det inte så värst mycket spännande saker, så vi fick helt enkelt se till att skapa lite action på egen hand. Och med ett helt slott som lekplats, fanns det massor att hitta på bara man hade fantasi. Och fantasi det hade vi i överflöd, så en massa bus och galenskaper hände genom åren. Förmodligen till många vuxnas förskräckelse.
På de senaste trettio åren har Annelie och jag bara setts en enda gång, och det var som hastigast på en marknad.
Nu hade vi bestäm träff för att hinna prata lite i lugn och ro, innan det var dags för oss att bli filmade med våra minnen på slottet.
På en välkänd plats för oss båda, sågs vi den här soliga dagen.
Och hon var sig precis lik. Lilla fina Annelie.
Efter en liten kaffetår tog vi en promenad runt Alunbruket. Vi vandrade på de vägar och stigar som för oss var så välkända. Stigar där vi som barn farit fram i vild fart sååå många gånger.
Att träffa en bardomskamrat efter snart trettio år är bara så fantastiskt.
Det finns så mycket som finns gömt i minnet och i hjärtat. Så mycket som vi med små skratt hjälptes åt att påminna varandra om.
Tiden sprang så fort och snart var det dags för oss att köra den korta sträckan in till slottet. Den korta vägen då vi passerade båda våra två barndomshem.
En väg som är så väldigt vacker. Allén in till Christinehofs slott.
Väl inne på slottet var det dags för filminspelning. Det där hade vi förträngt lite grann. Att ensam sitta och prata i en halvtimme om saker som man mindes från slottet, var egentligen inget vi var sugna på, men vi är tuffa och gjorde det ändå.
Först ut var jag. Och så här bakefter minns jag knappt vad jag pratade om.
De där filmerna och dokumentationerna kommer att ställas samman och visas nästa år på ett vernissage på slottet.
Det blev väl som det blev, och jag pratade om hyss och bus som vi hittat på genom åren.
När det sedan var Annelies tur att filmas, så passade jag på att smyga runt och kika lite på vårt välkända gamla slott.
Efteråt fick vi välja något att äta. Såklart hade de glass som hette Pipers glass. Och såklart hade även greve Piper själv kommit för att berätta om sina minnen. För är det någon som bör ha minnen av slottet så är det ju såklart Calle Piper.
När jag och Annelie sakta vandrade mot parkeringen tänkte jag för mig själv att Calle Piper må vara den lagfarne ägaren till det här slottet, men i hjärtat är det vårt slott, mitt och Annelies. Vårt älskade Christinehof.
Tack min fina barndomsvän. Tack fina goa Annelie för att du tog dig tid att träffas och göra det här tillsammans med mig.
Vi ses snart igen.
Dagens citat:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker
om dig.
Att man går skilda vägar händer många goda vänner. Livet kommer liksom emellan och det kommer saker i vägen. Men det finns inget som är så underbart som att ses igen. Att ta det där steget och verkligen träffas. Så underbart och härligt.
Ha en fin dag och kram
Annika
Vilket roligt inlägg o så kul o jämföra. min barndom i ett miljonprojektsområde som jag minns som lika fantastiskt. Mina egna ungar tycker att deras barndom varit fantastiskt för att dom vuxit upp på gård men som jag förklarade för dom det är inte HUR man bor som gör något fantastiskt utan hur man HAR det. Växa upp i slott med någon form av missbruk t.ex mot uppväxt i koja med kärleksfulla föräldrar, bra kamrater/lärare/skola, DÅ är valet enkelt. Gud vad jag önskar alla haft/får en fantastiskt barndom, det formar bra människor ❤️