gylleboannika.blogg.se

Gomorron alla kära ni.

Minns ni den underbara lilla sången som man fick sjunga i skolan? Den om den lilla snigeln!

Det var när jag plockade in en av sommarens kanske sista blomsterbuketter som den bara dök upp.

Den lilla snigeln. Mitt på en blomma satt den. Den minsta snigel jag sett på länge.

 

Den där söta lilla sången har jag inte hört på evigheter.

Jag nynnade lite nostalgiskt på den när jag gick för att hämta kameran.

Den där snigelsången var en av de få låtar som jag lärde mig spela på min melodika.

Den där melodikan, mitt hatade instrument när jag var barn.

Ja, jag tror bara jag kunde den sången och en till, och det var julsången om att "ett barn är fött på denna dag"....

Jag lärde mig aldrig spela riktigt bra. Jag blev liksom så trött på den där hemska melodikan. Inte det minsta coolt instrument, tyckte jag då. Att behöva sitta och blåsa för att spela ett på minipiano liksom. Jag ville ju kunna sjunga samtidigt.

Ibland försökte jag locka min lillasyster till att blåsa så jag bara skulle kunna spela på tangenterna, men det funkade aldrig riktigt bra.

Jag längtat hett efter att få spela på ett riktigt piano istället. Så som min kusin kunde göra. Hon hade ett stort, fint piano och spelade de mest underbara låtar. Men det var det inte tal om det för min del.

Inte förrän jag kunde spela klanderfritt på det där surrogatinstrumentet så kunde vi kanske börja fundera på ett riktigt piano ....

 

Nej, det blev aldrig något stort piano eller någon musiker av mig.

Men små sniglar kan jag foto i alla fall. Och roliga minnen har jag.

 

 

Det är egentligen märkligt hur jag med min dålig syn kan se så små saker som miniatyrsniglar.

Men kanske är det som med hörseln - man hör det man vill höra ...

På tal om syn så har jag äntligen blivit kallad till den regelbundna ögonkontrollen (som numera är mest oregelbunden tycker jag.)

Allt var bara bra, så det var frid och fröjd... även om mina lagade gamla glasögonen med en traktor på sidan, väckte en del munterhet den här dagen