Baskemölla bjöd på en vårdag i November
Hejsan
Förra söndagen hade vi ett underbart väder här på Österlen.
Jag tog hunden Johnny med mig och begav mig till det vackra Baskemölla för att vandra en bit längs kusten.
Den här novembereftermiddagen var det ett alldeles fantastiskt ljus.
Ni får helt enkelt hänga med på vår promenad här genom mina bilder.
Vi startade vid Baskes lilla söta hamn. Vinden var ljummen och jag kände genast att jag tagit på mig på tok för mycket kläder. Den stickade mössan åkte av och dragkedjan i min jacka fick vara uppknäppt.
Ännu lyste några vilda blommor upp i det gröna gräset.
Åhhh det där ordet ni vet, ordet som jag älskar ... vilda sommarblommor.
Nyponbuskarna var översållade av ilsket röda nypon.
Det blev som den vackraste tavla med havet i bakgrunden.
Ofta när jag går längs strandkanten i Baskemölla, så spejar jag lite extra för att kanske få syn på någon liten, söt säl.
Det händer lite då och då att man kan stöta på säl just här.
För en del år sedan hade jag den stora turen att få se en gullig säl liggandes här på en sten.
Men den här söndagen var det bara den bedårande naturen som tog andan ur mig. Inte illa det måste jag säga.
När man går från Baskemölla med siktet inställt mot Simrishamn så kommer man efter en liten stund till ett speciellt ställe.
Stenigt kan man väl kalla det.
En massa sten som fått sin formation av en människohand.
I en grupp på facebook har jag läst olika förklaringar om det här. Det är allt ifrån de som är av den bestämda åsikten att det måste röra sig om något mycket gammalt, ja förmodligen från stenåldern. Till de som tror att det är någon som trollat ihop det över en natt, typ i förrgår.
I en grupp på facebook har jag läst olika förklaringar om det här. Det är allt ifrån de som är av den bestämda åsikten att det måste röra sig om något mycket gammalt, ja förmodligen från stenåldern. Till de som tror att det är någon som trollat ihop det över en natt, typ i förrgår.
Vad jag har hört, så är det en nu levande man, som gjort det där som en ren hobby. Ett konstverk av naturens eget material. Första gången jag såg det här var nog för 8 år sedan.
Visst är det fint!
Om man vandrar vidare mot Simrishamnshållet så kommer man till en charmig liten strandremsa.
Där växer det ett ensamt träd som ger platsen sitt karaktäristiska och vackra utseende. Så fint med Stenshuvud långt där borta i bakgrunden.
När jag och Johnny sakta vandrade fram i den mjuka sanden, var där plötsligt ett vitt stenhjärta som påkallade min uppmärksamhet. Jag lät det ligga kvar på stranden och gick vidare.
Men på vår tillbakaväg var det där hjärtat där igen.... som om det var menat för just mig ...
... försök själv hitta samma lilla sten på en sandstrand två gånger ....
Numera ligger det vita hjärtat i min ficka, och ibland fingrar jag lite på det.
♥
Den här eftermiddagen kändes nästan som en av de första vårdagarna. Fast inte en enda fågel hördes sjunga, utan det enda som bröt tystnaden var vågornas lugna kluckande.
När jag åter satte mig i bilen för att köra den korta sträckan hem, slog jag ett öga på bilens termometer.
14 plusgrader.
Nej, inte behövs några stickade mössor då inte!
Dagens citat:
Den enda människa du någonsin
borde tävla med är dig själv,
därför att en ärligare motståndare
kan man aldrig få.
Jag önskar er en riktigt härlig fredag.
Kram Annika
Vilken vacker vandring och så fina bilder. Hjärtat vet du säkert vem som la för dina fötter.Kram.