Min favoritblogg får mig att minnas.
Hejsan.
Hoppas ni alla har en underbar måndag.
Julstämningen kryper på hos mig och som vanligt har jag kikat in på min absoluta favoritblogg idag. Som så ofta.
Jag brukar inte orka följa bloggar särskilt länge. Inredningsbloggar är kul för ett kort tag, sedan tröttnar jag. Det känns liksom så förutsägbart och alla känns lika. Som att kika i en inredningskatalog från ett möbelföretag. Matbloggar blir jag bara hungriga av och får prestationskrav.
Men så är där en blogg som jag liksom fastnat för. Lite som en kär vän, trots att vi aldrig träffats i verkliga livet.
Det är bloggen om Sally och hennes hus.
Den här underbara Sally är en vit terrier. En westie. På pricken lik de vita små hundar som fanns i vår familj när mina barn var små.
Naturligtvis så är det inte Sally själv som skriver på bloggen, utan hennes härligt glada matte, Katarina.
Jag har verkligen fastnat för den här bloggen och tilltalas av Katarinas glada sinne, hennes underbara foto där en liten vit terrier alltid går att skymta någonstans i bild. Jag gillar att följa Katarinas inredningsintresse, då det stämmer in med min egen smak. Lite nytt blandat med gammalt, ärvt och nött.
Katarina är nog en person som alltid prioriterar glädje och skratt framför tristess och tråkiga måsten. Någon som verkar ta vara på livet fullt ut.
Att den lilla vita hunden sedan får mig att minnas min första egna lilla hund, Cliff, gör ju inte saken sämre.
Cliff kom in i mitt liv när min äldsta dotter var en liten bebis.
Jag älskade den här tuffe, lille terriern som jag tränade lydnad med på brukshundsklubben. Min Cliff var ganska duktig och kunde en massa kommandon ... men bara när han själv ville... så som ju envisa terrierhundar för det mesta är.
Tyvärr skulle min älskade lille hund komma att ett relativt kort liv.
Vid 2,5 års ålder rymde den lille rackaren från mig en morgon. Efter ett par timmar stod det klart - han hade blivit påkörd på den stora vägen och jag var otröstlig.
Idag tror jag att Cliff springer på en äng med alla andra djur som funnits i mitt liv, och där i mitten sitter nog min fina mamma Ingrid och njuter av dem alla. Djurälskare som hon var ...
Bara efter någon månad skulle det komma ytterligare en liten vit terrier in i mitt liv. En liten sorgsen 5-årig tik vid namn Busan.
Busan påminde lite om åsnan Ior i Nalle Puh, tyckte jag. Hon var ingen särskilt glad hund, utan mest ängslig och allvarlig. Kanske var det bara som det såg ut, eftersom hennes lilla svans på något vis var skadad. Istället för att stå rakt upp i luften som den ska göra på Westies, så hängde den lite krokig bara rakt ner.
Busan fick stanna i vår familj tills hon var en gammal hundgumma. Älskad av oss alla.
Allt det här får lilla fina Sally och hennes matte mig att minnas.
Vill ni också hälsa på hemma hos Sallys Hus, så kan ni klicka här.
Nu finns ju ett nytt gäng hundar i mitt liv, med minstingen Lykke i spetsen.
Dagens kloka citat:
Allt är vanebildande, så se till att
det du gör är vad du vill göra.
Några av er har kanske som vana att kika in här hos mig. Det gör mig glad och tacksam såklart.
Och skulle Sallys matte också hälsa på, så vill jag hälsa henne och tacka för alla fina inlägg, bilder och text hon bjuder på varje dag. Det som för mig har blivit en kär vana.
Ha det fint idag.
Kram Annika
